Icke-våld i ett splittrat land

Den av Israel ockuperade Västbanken är mer fragmenterad än någonsin. Det är ingen nyhet att fredsavtalen från Oslo inte har implementerats och att israeliska bosättningar fortsätter byggas på ockuperad palestinsk mark. Det är ingen nyhet att separationsmuren förlängs trots att den är förklarad illegal enligt internationell rätt efter domstolsbeslut från internationella domstolen. Det är ingen nyhet att Israel kan dela av Västbanken genom att stänga ”container checkpoints” och hindra rörelsefriheten för palestinier på palestinsk mark.

Att sammanfoga ett fragmenterat samhälle är svårt. Om en tittar på en karta över Oslo-avtalens säkerhetsansvarsfördelning på Västbanken tycker jag liknelsen vid en skärgård är den mest passande. Israel har inte bara kontroll bortom ”gröna linjen”, utan även i vattnet som omgärdar de palestinska öarna i skärgården. Dessutom har Palestina inte frihet att bedriva verksamhet eller handel fritt. Israel kontrollerar import, export och tullar, även vid Västbankens gräns mot Jordanien.

Fragmenteringen är inte bara ekonomisk. Den är snarare en bra metafor för landet som helhet. Folket är inte enat politiskt. Tänk exempelvis splittringen mellan Fatah och Hamas, de två stora politiska krafterna. Den nationalistiska kampen har inte heller samma legitimitet som under 1900-talet och den spretiga, unga aktivismen riktas såväl mot Israel som den palestinska myndighetens styrelse, vilken inte hållit parlamentsval sedan 2006. Folkrörelsen saknar på så sätt en naturlig samlingspunkt.

Boycott, Divestment, Sanctions (BDS) är en sedan tio år växande icke-våldsbaserad rörelse. Den syftar till att med civila medel utan våld utöva påtryckningar på den israeliska regeringen för att den ska respektera och implementera internationell rätt, inklusive att avsluta ockupationen av Västbanken. Grundläggande kan tyckas, men mänskliga rättigheter och internationell rätt är långt ifrån fullt implementerade i det heliga landet. Den israeliska regeringen påstår sig utöva våld med motiveringen säkerhet för den israeliska befolkningen. Samtidigt har de ett ansvar att upprätthålla de mänskliga rättigheterna för alla civila. Staten Palestina har också en skyldighet att respektera samma normer. En stor skillnad i ansvar är att Palestina inte har någon effektiv statsbildning och militär. Argumentet att Palestina måste garantera säkerhet innan Israel mänskliga rättigheter är i strid med grundtanken om de mänskliga rättigheterna – den om att de tillfaller alla. Men för att Palestinas trovärdighet inte ska undergrävas bör våld bortom självförsvar mot civila israeler avslutas, även om de befinner sig på ockuperad mark. Icke-våldsprincipen är viktig.

BDS kanske är en del av lösningen. Exempelvis har Veolia dragit sig ur en stor investering på ockuperad mark till följd av rörelsens arbete. Däremot är det svårt för palestinierna att helt ställa sig bakom rörelsen. Många arbetare ställs inför dilemmat att ta ett bättre betalt jobb i bosättningar och på så sätt bygga upp ockupationsmakten men låta sina familjer få en dräglig tillvaro. Det råder stor brist på sociala skyddsnät. Just nu pågår en process att ta fram en lag som ska skapa ett socialförsäkringssystem i Palestina. Utkastet har kritiserats för att inte tjäna de som verkligen behöver det, exempelvis arbetare som tjänar mindre än minimilönen på 1450 shekel (ca 3000 kr) i månaden. BDS-rörelsen har stöd av många civila organisationer över världen, men om BDS som strategi ska kunna fortsätta vara effektiv krävs ett stärkt internationellt stöd. Det vore välkommet med en debatt om ifall det är en framkomlig väg för svenska civilsamhället – det är ett trovärdigt sätt att ställa sig i solidaritet med de palestinska ansträngningarna för de mänskliga rättigheterna och respekt för internationell rätt. Sveriges frivilligorganisationer bör seriöst överväga att stödja rörelsens metoder.

En högst rörande historia gjorde starkt avtryck på mig. En arbetare och facklig företrädare befann sig på konferens söder om Jerusalem. När det var dags för hemresa till hans by norr om Jerusalem hade Israel stängt en ”container checkpoint” och han kunde inte ta sig förbi den på närmare två veckor. Han missade sitt barns födsel på grund av att Israel bestämde sig för att dela Västbanken i två.

Säkerhetsrisken motiverade avspärrningen. Jag har förståelse att en människa vill göra motstånd mot ockupationsmakten efter en sådan händelse. Icke-våld är en sympatisk princip, och BDS är ett bra alternativ som samlingspunkt i det läget.

Text: Ola Linder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s