Statusjakt i Albanien

Ärade läsare!

Jag heter Linus och befinner mig i Tirana, Albanien. Den här veckan har jag hand om bloggen och idag tänkte jag skriva om en av de första saker jag reflekterade över här – status.

Vi tar avstamp i min kollegas berättelse om en kvinna. Hon kom en dag till baren han driver, väldigt flott klädd och strödde pengar om kring sig på ett sätt som gjorde honom säker på att här ha fångat en äkta kassako. Några dagar senare tog hon med sig sina döttrar, båda lika elegant klädda och uppvisande minst lika aristokratiska beteenden. Kvinnan blev sedermera hans vän och en tid senare, en dag när hon såg nedstämd ut, frågade han om allt var okej.

Svaret var häpnadsväckande. Det visade sig att hon hade slut på pengar och inte visste hur hon skulle ha råd med mat för resten av månaden. Hur hyran till hennes lägenhet, en etta som hon delade med sina tre döttrar, skulle betalas var likaledes oklart. Fasaden hade fallit. I sin strävan efter att framstå som lyckad (läs rik) hade kvinnan lagt alla sina pengar på dyra kläder och barbesök. Detta till förmån för allt det Maslow skulle kalla basalare behov.

Berättelsen ovan visar hur viktig status är i det albanska samhället. Nu är ju detta knappast världsunikt, ett statusfritt samhälle känns väl idag minst sagt som en utopi. Dock får jag känslan av att det är extra närvarande här, något jag misstänker går att spåra till landets historia med auktoritärt kommunistiskt styre. Att efter 46 år av minutiös likabehandling (med undantag för partimedlemmar såklart) matas med den västerländska vurmen för framgång och social status får givetvis effekter på hur en värderar dessa saker.

Jag ser det även här på kontoret, bland medvetna människor som jobbar med sociala frågor och politik. Ta de två socialarbetarna som när de åker ut till de mest utsatta grupperna i Tiranas utkanter inte för en sekund funderar på lämna väskan med det överdimensionerade emblemet från ett av de stora modehusen hemma, dra fram tröjan över den flashiga klockan eller minimera lekandet med en sprillans ny Iphone. Eller kvinnan som i mötet med skolelever ser ut som hämtad ur ett italienskt modemagasin och aldrig äter middag eftersom ”den sätter sig på magen”. Inte ens i dessa möten går det alltså att bortse från effekten av statussökande.

Nu vill jag inte raljera alltför mycket och hävda att det här är helt och hållet kapitalismens fel, men visst har den ett, eller flera, fingrar med i spelet. Det är inte första gången ett land öppnas upp och folk få berättat för sig vad de saknar och vad de bör stäva efter.

Självklart är det jättebra att folk får fler valmöjligheter men när dyra cocktails värderas högre än mat till barnen och folk behandlas uppenbart olika utifrån sin upplevda status är det något som inte står rätt till. Om det var något som inte behövde importeras när landet öppnades för omvärlden så var det, i alla fall i mina ögon, inte detta.

Nog om status, nästa inlägg kommer antingen att behandla romers situation eller HBTQ-frågor, håll till godo!

P.S. tillsammans med förra veckans bloggare Anna gör jag också den, om jag får säga det själv, eminenta balkanpodden, missa inte!

Foto 2016-02-23 11 12 44

För vissa människor är statustänk dock inte aktuellt. Den här familjens hus har rivits för att ge plats åt en ny motorväg. Nu bor de i ett skjul på samma mark. Inom en snar framtid kommer de behöva flytta igen när arbetet med vägen går vidare. Vart är oklart. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s