Sex, samlevnad och ett internationellt perspektiv

I Sverige har sex och samlevnadsundervisning varit obligatoriskt ämne i skolan sedan 1955. Skolverket har i sitt arkiv en publikation från 1956, utgiven av Kungliga Skolöverstyrelsen som heter ”handledning i sexualundervisning”. Den är oerhört normerande (nej inte på ett bra sätt) och utöver att vara fylld med tämligen märkliga formuleringar (typiska för den tid de skrevs i, t.ex. att utmåla homosexuella som sjuka brottslingar) beordras lärare att anmäla elever till skolläkaren om det finns ”konstaterade fall av homosexualitet” hos en elev. Handledningen tar också upp könssjukdomar och hur läraren bäst ska hantera upplysning kring dessa:

I avsikt att vid sexualundervisningen skona ungdomen från skrämmande moment bör särskild varsamhet iakttagas beträffande framställningen av könssjukdomarna. Skildringen härav måste läggas summariskt, främst med betonande av nödvändigheten av en sådan livsföring, som utesluter möjligheten av dylika sjukdomsfall.

Notera att det då ansågs som att närvaron av en viss livsstil som var nyckeln, inte en viss gummi-produkt. Det bör tilläggas – för förståelsen – att kondomautomater blev lagligt i Sverige först 1959. När denna handledning skrevs var kondomer alltså fortfarande ett stort tabu. Under 1970-talet blev det helt fritt att upplysa om kondomer och sprida information om dem. P-pillret började användas på bred front i samma veva.

Att få förståelse för hur det en gång var i Sverige gör att förståelsen för andra länders utveckling ökar. Årtionden av kamp från organisationer som ex. RFSU, politiska reformer och allmän opinionsbildning har tagit oss till gratis kondomer och subventionerade p-piller (men ännu inte gratis mensskydd!), en öppnare skola och fri abort. Det är såklart inte alla länder som har haft möjlighet att genomföra denna resa – som för oss i Sverige pågått i över 60 år. Från homofobiska handledningar till en läroplan som kräver att skolan ska jobba med alla människors lika värde. Förändring tar tid och i olika delar av världen har arbetet kommit olika långt.

Jag samtalade med en person i Kosovo om reproduktiv hälsa och hur sex och samlevnadsundervisningen fungerade i skolan. Landet har sex och samlevnad som ett ämne i skolan – i biologin. ”Superbra, ju!” utbrast jag entusiastiskt. ”Ja, jo, det hade det ju varit men många lärare hoppar över kapitlet. Jag tror det beror på att de helt enkelt inte vet hur de ska undervisa om ämnet, eftersom mycket är präglat av tabun.”

Det är naivt att tro att vägen till öppenhet och kunskap är kort och smidig. Den slutar aldrig heller, för öppenhet och kunskap vilar på samma princip som demokratin, det kan liksom inte bli för mycket. Människor kan inte ha för mycket kunskap om sexuellt överförbara sjukdomar, det kan inte finnas för mycket frihet när det gäller rätten att bestämma över sin egen kropp, och det kan inte finnas för mycket information kring människans reproduktiva hälsa. Vi inser vikten av samtal och dialog när tio flickor i övre tonåren på en teater tystnade abrupt när jag pekade på en plansch för en föreställning som verkade handla om just sexuell upplysning. Texten var dock en mix mellan albanska och engelska så jag frågade min kollega om ”vagina” i texten hade samma betydelse som på engelska, samt om pjäsen handlade om kroppen. Jadå, svarade han, så var fallet. Tjejerna stirrade storögt på oss båda och hade ett ansiktsuttryck som sa att de inte riktigt visste vad de skulle tro.

Det är av yttersta vikt att fortsätta arbetet för tolerans, förståelse och öppenhet precis överallt. Oavsett om det är i Sverige eller i Kosovo. För det finns mycket att göra precis överallt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s