Vikten av att säga hej

Sverige har länge varit ett land med relativt få låglönejobb/”low skilled” jobb, och därmed inte haft en ”working poor”-klass lika utbredd som i många andra länder i Europa och resten av världen. Detta har dock förändrats de senaste åren med bland annat den borgerliga regeringens införande av RUT-avdraget, som stimulerade efterfrågan och därmed utbudet av hushållsnära tjänster, vilket har bidragit till att skapa en större låglönemarknad i Sverige än tidigare. I Sydafrika tycks jag se dessa yrkesgrupper överallt. På gatan, i mataffären, hos frisören, på turistattraktionerna, i klädaffärerna… Men, det gör inte alla.

Efter att ha observerat detta fenomen i snart tre veckor, men också studerat hur andra människor agerar i närheten av denna yrkeskategori, bestämde jag mig för att tala med en vakt utanför en stor klädjätte i en av de mest kända galleriorna i Kapstaden, V&A Waterfront. Jag inleder med att ställa en fråga som jag på förhand inser är ledande, men även riskerar att leda till en klassisk ”tycka synd om”-intervju som det ofta blir när en vit, privilegierad västkvinna åker till Afrika och ska rapportera om olika samhällsproblem. Jag ställer ändå den fråga som jag funderat mest på och som jag är mest intresserad av att veta, det vill säga hur många av de som går förbi Luyanda varje dag under hans 12 timmars-pass och säger hej.
– Av cirka 200 personer som passerar in och ut här, så är det kanske 15-20 personer som säger hej, säger han. Men det är bara så det är här i Sydafrika, det finns vissa yrkeskategorier som man ser ner på helt enkelt, tillägger han. Som om det vore något naturligt att inte alla är lika mycket värda. Han verkar helt ärligt inte heller ha tänkt på det i så stor utsträckning som jag med mina politiska, statsvetenskapliga ögon har gjort.
– Alltså, det känns ju inte så bra, men till syvende och sist måste jag ju ha ett levebröd, säger han. Det är dock tufft vissa dagar när man står vakt någonstans där man inte får sitta på en hel arbetsdag, tillägger han.

Många låglönejobb karaktäriseras av att de inte har någon utvecklingskurva eller avancemangsmöjligheter. Han verkar relativt positivt inställd till sitt jobb och skiner upp när jag frågar honom om utvecklingsmöjligheter.
– Det här jobbet kan absolut vara en språngbräda till andra positioner. Du kan gå från säkerhetsvakt till ”supervisor” och därifrån till ”manager”. Enligt Luyanda finns det inom hans bransch kategori E till A, som dels beror på vilken position du har men också hur sårbar du är där du vaktar. Att stå vakt utanför en affär i en galleria så som Luyanda arbetar tillhör kategori C, där man tjänar 3700 rand per månad (2260 SEK), men har chans att tjäna extra på söndagar.

Även om Luyanda verkar som en tämligen glad och optimistisk kille som inte klagar märkvärt på sitt jobb (och vem skulle göra det när arbetslösheten är ett av de största problemen som Sydafrika står inför) finns en slags attityd här, liksom i Sverige, att det är bättre att ha ett jobb än inget alls så fort låglönejobb kommer på tal. Det som stör mig med den inställningen är att ingen förändringsvilja tycks finnas i det påståendet. Nästan som om det vore en naturlag, en nödvändighet. I Sydafrika, liksom i Sverige, har låglönejobb både ett samband med vilken samhällsklass du kommer från och vilken hudfärg du har. Trots att det gått tjugotvå år sedan apartheidregimen föll, arbetar endast 3 procentenheter fler svarta sydafrikaner i ”high skilled”- kategorin (18 % jämfört med 15 %)*. Utvecklingen går alltså långsamt, om än framåt.

Förutom det faktum att många inom yrkeskategorin ”low skilled”/långlönejobb tjänar dåligt, arbetar långa timmar, har få förmåner, sliter ut sina kroppar i förtid och sällan har chans till avancemang, så finns det ett faktum som till synes är allra värst, enligt mig. Det är att stå ut med dessa saker och SAMTIDIGT inte bli sedd, att inte få uppmuntrade hejarop eller leenden. Att vara den som folk bara går förbi. Tänk dig själv att behöva acceptera det på din arbetsplats. Därför vill jag med detta blogginlägg påminna om att det inte behöver vara någons arbetsmiljö. Även om vissa vill acceptera att det finns yrkeskategorier med institutionaliserat låga löner och dåliga villkor, så finns det inget skäl att acceptera ett nedvärderande bemötande. För jag vill påstå att ett uteblivet hej är samma som ett nedvärderande beteende. Så, glöm inte att säga hej.

Text: Frida Sundqvist

*Fakta om Sydafrikas arbetsmarknad är hämtat från en statlig hemsida som presenterar statistik på olika områden i Sydafrika. Läs mer om olika yrkeskategorier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s