Lokalpolitik och medborgardialog i Sydafrika

Från en Imbizo i Mbhashe, Eastern Cape. Kvinnan i röd tröja frågar politikerna om en väg som aldrig byggdes klart av entrepenören.

Veckorna går! Hittills har jag rest en massa med ETU och träffat lokalpolitiker och medborgare från olika hörn av landet. Lokalpolitik låter kanske inte särskilt häftigt på pappret, men i Sydafrika har kommunerna en fundamental funktion i att säkerställa en godtagbar levnadsstandard för deras invånare, genom distribution av vatten, elektricitet och bostäder.

Stora delar av den sydafrikanska politiken är drabbad av korruption och brist på kompetens. I vissa kommunerna har detta resulterat i dålig infrastruktur, oegentligheter i offentliga upphandlingar och uteblivna kommunala tjänster. I en av kommunerna vi besökte avbröts en workshop av att deltagarna sprang därifrån, då de hört att demonstranter blockerade vägarna vilket gjorde  dem rädda för att de inte skulle kunna ta sig hem. Dagen efter höll vi en workshop i ett kommunhus som utsatts för ett brandattentat veckan innan. Två klassrum hade bränts ner i en skola intill. Skadegörelse i samband med protester är vanligt och lyfts återkommande som ett problem av deltagarna i våra workshoppar.

Samtidigt som lokalpolitiken i många fall är dysfunktionell finns det saker vi kan lära oss av Sydafrika. Inbyggt i det politiska systemet finns mängder av mekanismer för att ge civilsamhället möjlighet att påverka politiken. Den tydligaste är systemet med ”ward councillors”. Dessa utgör hälften av ledamöterna i kommunfullmäktige. Varje ward (stadsdel) väljer en ledamot som sedan ska representera just den stadsdelens intressen och kommunicera kommunpolitiken till civilsamhället. Till sin hjälp har hen en egen kommitté, bestående av representanter från intressegrupper i stadsdelen. Grupper som ska vara representerade i kommittén är exempelvis religiösa samfund, ungdomar, funktionsnedsatta, äldre, kvinnor, sportföreningar och affärsverksamma. Här kan lite extra uppmärksamhet ges till inkluderingen av funktionsnedsatta, jag har nog aldrig hört funktionsnedsattas roll uppmärksammas så ofta som här i Sydafrika.

Genom systemet med områdesspecifika ledamöter i kommunfullmäktige får varje område en person som de kan hålla direkt ansvarig. Systemets effektivitet beror självklart på den enskilde ledamotens kompetens och integritet, men det ger åtminstone i teorin en möjlighet för invånarna att kommunicera sina problem till kommunfullmäktige. Kommunerna har även öppna möten, ”Imbizos”, där budgeten presenteras. Och människor kommer till dessa möten! Det är till och med så att kommunen skickar ut dörrknackare för att informera om att mötena kommer hållas. I Sverige hade jag förväntat mig att kanske ett gäng pensionärer skulle dyka upp, men när jag nyligen var med under en Imbizo var salen fullsatt av människor från staden (som inte är speciellt stor). Där ställdes politikerna mot väggen angående ouppfyllda löften och projekt som inte färdigställts. Detta i en kommun där runt 60 procent av befolkningen inte kan läsa eller skriva.

Vidare finns det en mängd institutioner och kommittéer vars medlemmar nomineras av lokalsamhället och sedan tillsätts av folkvalda representanter. Exempelvis har varje vårdcentral och sjukhus varsin kommitté. Offentliga skolor har egna styrelser bestående av elever (dock inte på lågstadienivå), lärare och administrativ personal. För polisen finns forum där civilsamhället kan delta i byggandet av ett säkrare samhälle. Infrastrukturprojekt ska övervakas av en kommitté bestående av lokalbefolkning i närområdet.

Institutionerna har uppenbara brister när det gäller den faktiska implementeringen. Exempelvis kan ett parti som dominerar en kommun se till att områdeskommittén utgörs av människor lojala med partiet, och partipiskan kan slå även mot ledamöter valda direkt av området. Och även om det finns en kommitté är det inte säkert att politikerna lyssnar på den. Men om vi jämför det med Sveriges kommunfullmäktigen, där människor snarare röstar på parti än individ, och nämnderna tillsätts av partier, finns en mycket tydligare koppling mellan väljarbas och politiker här i Sydafrika.

Men i tider av politikerförakt och alternativa fakta måste vi se oss om efter nya sätt att etablera länkar mellan politiker och väljarna, även mellan valen. Om vi kan dra ut människor ur deras twitter-/facebook-bubblor och faktiskt skapa en kommunikation mellan politiker och människor stärks demokratin. Politikens kvalité och därmed även legitimitet stärks. Vidare är det lätt att föreställa sig att betalningsviljan bland skattebetalare ökar om de deltar i besluten om vart skattepengarna tar vägen. För att det ska fungera krävs dock ett faktiskt engagemang från politikernas sida. Fina ord och högtidliga möten gör ingen skillnad om förslagen inte implementeras, vilket är fallet i en del av de sydafrikanska kommuner vi möter med ETU. För att förbättra denna koppling arbetar vi med att informera civilsamhället och politikerna om hur institutionerna ska fungera och ser till att politikerna tar åt sig civilsamhällets input.

Under kampen för apartheid var slagorden Amandla! Ngawethu! – Makt åt folket. Som ANC själva erkänner är det nationella demokratiska revolutionen ännu inte fullbordad, och de gamla slagorden har nu börjat vändas emot korrupta politiker runt om i landet. Men, med hopp om en framtid där folket kan delta i demokratin – AMANDLA! NGAWETHU!

Gustav

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s