Lärdomar från Sydafrika – om rädslan, rasismen, mångfalden och kampviljan.

 

När jag skriver det här gör jag också min sista dag här hos ETU. Praktiken har fört med sig massor av lärdomar, om vitt skilda områden. Mycket har handlat om Sydafrikas politik, framförallt då jag genom praktiken fått se politiken ”bakom kulisserna”. Samtidigt har den kulturella upplevelsen av det sociala livet varit en lika stor lärdom. Jag har försökt sammanfatta delar av den i det här inlägget, under fyra rubriker som belyser mina största intryck – rädslan, rasismen, mångfalden och kampviljan.

Rädslan. Innan jag kom till Sydafrika var det många som varnade mig för den våldsamma kriminaliteten. Johannesburg skulle vara en av världens farligaste storstäder, vissa sa till och med åt mig att inte gå utomhus, oavsett vilket område det var. Som om att det stod rånare och knivmördare bakom varje träd.

Väl på plats insåg jag med tiden att det inte var så farligt. Det går utmärkt att åka lokaltrafik, att gå utomhus med vänner (även i kåkstäder), och de allra flesta kommer ge dig råd och hjälp om du bara frågar. Visst finns det brott, men det är inte det brinnande inferno som det målas upp som.

Ändå genomsyrar rädslan stora delar av det sydafrikanska samhället. Husen är omgärdade av murar med elslingor eller taggtråd på toppen. Det är nästan så att det går att se ett områdes välstånd bara på murarnas höjd – ju högre murar, desto rikare invånare. De enorma inkomstklyftorna gör att de rika fruktar att förlora sitt välstånd och gömmer sig i bilar, med noga låsta dörrar. Innan varje resa till en ny stadsdel diskuteras om området är säkert, och om hur en ska bete sig för att inte hamna i farliga situationer. Affärer har ofta galler framför kassadisken, och många bär tydligen vapen (även om jag inte sett det själv).

Rasismen. Tätt knutet till rädslan finner vi rasismen. Klasskillnaderna manifesteras i hudfärgen – de vita är rikare, de svarta är fattigare. Det gör även att rädslan manifesteras i människors hudfärg. Vitare människor varnar er mer ofta, de går mer sällan på gatan och använder i regel inte kollektivtrafiken (åtminstone inte i Johannesburg).

I stora delar av landet har jag upplevt en latent rasism, framförallt i områden med större vit befolkning. Det kan vara svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det gäller allt från direkt rasistiska kommentarer till att jag som vit ska provsmaka vinet, trots att jag är på middag med två äldre, mer vinkunniga, svarta kollegor. Rasismen återfinns också mellan grupperna, till exempel när en Sotho säger att Zulus är envisa och aldrig lyssnar, eller när svarta personer säger att ”färgade” (coloureds i Sydafrika) inte kan hantera pengar utan lägger allt på sprit.

För mig har det även varit en ny upplevelse att vara i minoritet, då jag i de flesta sammanhangen är den enda vita personen. I ett sammanhang med endast svarta, som säkerligen upplevt mycket rasism, sticker jag ut, vilket gör att många frågar sig vad jag gör där. Att mötas med ständig misstänksamhet har fått mig att vilja ta avstånd från min egen hudfärg, att visa att jag är en ”bra vit”, som har fattat grejen. För det mesta faller fördomarna bort när jag presenterat mig och fått prata med människorna. Samtidigt åtnjuter jag också många privilegier, såsom färre säkerhetskontroller och artigare mottagande på restauranger. Att se såväl nackdelarna som fördelarna med min hudfärg i Sydafrika tror jag också kommer ge mig nya perspektiv på hur rasism fungerar i Sverige när jag väl kommit hem.

Mångfalden. Sydafrika är ett myller av folkgrupper: de nio afrikanska bantugrupperna – xhosas, zulus, swathi, vendas, tswanas, sotho, tsonga, pedi och ndebele. De två ursprungsgrupperna – khoi och san. De europeiska grupperna, engelsktalande och afrikaanstalande vita. Den ”blandade gruppen”, som under apartheid kategoriserades som ”coloureds”. Och sedan ”indians”, främst ättlingar till malaysier, pakistanier och indier som kom som slavarbetare åt engelsmännen under senare hälften av 1800-talet.

Kombinerat med de stora inkomstskillnader och de varierande klimatzonerna som ryms inom Sydafrika, skapar det en enorm mångfald. Det räcker med att gå ett kvarter så är du i ett helt annat område, med tio gånger så många människor på gatorna och en fjärdedels så stora hus. Språken blandas hejvilt, och radikala feministiska organisationer samsas med en djupt ingjuten konservatism. Som ovan nämnt återfinns rasismen kors och tvärs mellan grupperna, men oavsett var du är så är det allt som oftast en tydlig trappa i inkomstfördelningen – vita på toppen, coloureds eller indians därnäst, och svarta på botten. Ytterligare ett trappsteg ner finner vi migrantarbetare, oftast från Zimbabwe eller Mocambique.

Trots de många motsättningarna som finns mellan grupperna, så innebär mångfalden en rik kultur. För det mesta fungerar interaktionen friktionsfritt. När människor kritiserar mångkultur borde de se Sydafrika som ett gott exempel på hur kulturer kan leva relativt väl tillsammans, trots en bakgrund av enormt förtryck och institutionaliserade splittringar.

Kampviljan. Sydafrikanerna ger inte upp. Från kampen mot apartheid till dagens Zuma-protester,  är en gemensam nämnare att folket inte ger upp. När någon trampar på dem, slår de tillbaka. När politiker inte levererar vad de lovat går människor ut på gatorna och protesterar. Protesterna är kanske inte alltid konstruktiva (i många fall snarare motsatsen), men faktum kvarstår: Människor bryr sig om politiken och förstår hur viktig den är för dem. Därför har jag också upplevt en hög nivå av politisk medvetenhet, i alla samhällsskikt, såväl vad gäller nationell och lokalpolitik.

Många diskuterar om Sydafrika kommer gå samma väg som Zimbabwe. En del saker pekar på det, såsom diskussionerna om expropriering av land, långsammare ekonomisk tillväxt och utbredd korruption. Vissa menar till och med att den sydafrikanska (läs svarta) aggressiviteten är det som kommer dra ner Sydafrika i en auktoritär avgrund. Men så enkelt är det inte. Människor kommer inte titta på medan ett auktoritärt styre utvecklas. Såväl medierna som folket är fria och inte rädda för att kritisera ledningen. Den senaste tidens protester mot Zuma, såväl inom som utanför ANC, är ett tecken på en hälsosam, aktiv demokrati. En demokrati som inte kommer låta sig krossas.

Därmed tackar jag för mig och för en fantastisk praktik. Så med hopp om en bättre framtid och en gränslös solidaritet – AMANDLA! AWETHU!

Gustav

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s