Afrikaaner nationalismen och nedtystningen

Jag skulle vilja återknyta till mitt första blogginlägg. För några veckor sedan besökte jag två professorer på universitetet i Stellenbosch. Jag hade tidigare mejlat dem med frågor angående den forskning jag gör om bekämpningsmedel som en del av min praktik hos Trust for Community Outreach and Education (TCOE). Inför mötet hade jag förberett frågor på ämnet som jag hoppades få svar på. Mötet med dessa professorer blev inte alls som jag tänkt mig, och det blev det nog inte för dem heller tror jag.

Det visade sig snabbt att särskilt den ena manliga professorn inte hade mycket övers för de rapporter om missförhållanden på vin- och fruktfarmerna som jag ville diskutera. Den andra kvinnliga professorn var något mer nyanserad. Det blev också snabbt klart för dem vilken bakgrundsinformation jag som praktikant hos TCOE har. När jag hänvisade till artiklar jag läst av en professor på Kapstadens Universitet (UCT), och berättelser som arbetare berättat för mig, svarade han att ”professorer som professorn på Kapstadens Universitet försöker göra det [förhållandena på farmerna politiskt”.  Professorerna i Stellenbosch menade vidare att missförhållanden på gårdarna är undantaget och att gårdarna generellt sett sköts på ett etiskt och korrekt sätt.

Tydligen har Human Rights Watch totalt missuppfattat situationen, de strejkande arbetarna på Robertson Winery har dagdrömt, koloniala strukturer från apartheid har magiskt försvunnit och alla arbetare jag och kollegor pratat med som vittnat om astma och andningssvårigheter, huvudvärk, irriterad hud, rinnande ögon, depression, och så vidare är bara ett otacksamt gäng hypokondriker som borde ta sin slavlön och hålla tyst.

Eller nej. Inte alls.  Så låt oss skippa ”alternativa fakta”. Det är två saker som måste tas upp.

Det första är att den stora majoriteten av gårdarna – och mark i allmänhet – ägs av den vita minoritetsbefolkningen, särskilt vita afrikaaner. Googla exempelvis Wineries Robertson eller Wineries Langeberg. Gå in på gårdarnas hemsida och kolla på bakgrundfakta och bilder. Eller för all del, läs bara namnen. Van Zylshof Wine Estate. Viljoendrift Wine Estate. Koningsrivier Wines. Arendsig Wine Estate. Och så vidare.

Den andra saken är att arbetskraften på dessa vingårdar består mestadels av kvinnor, hela 70 procent, som arbetar under manliga chefer (London & De Grosbois et al 2002). En studie visade att en tredjedel av kvinnorna var säsongsarbetare, medan män har permanenta jobb (Motsoeneng & Dalvie 2013). På grund av patriarkala strukturer som tilldelar kvinnan allt obetalt jobb i hemmet så betyder det att hon är dubbelt exponerad mot bekämpningsmedel. När hon själv jobbar med att mixa och applicera bekämpningsmedel eller jobbar i fältet när de sprayas, och när hon till exempel tvättar kläder som används i arbetet (Naidoo et. al 2010). När jag pratat med arbetare har jag fått bekräftat vad även Naidoo (2010) vittnar om, att kvinnor har sämre tillgång till skyddskläder, skyddsutrustning och möjlighet att tvätta av sig. På en farm jag besökte med en kollega fanns det ingen tvål i det enda duschrummet och toaletten som var tillgängligt, och ingen möjlighet att låsa om sig. Vill kvinnor tvätta av sig och undvika att ta med sig bekämpningsmedel in i hemmet så riskeras deras egna personliga säkerhet.

Jag fick höra från en arbetare på samma farm att doktorn hade sagt att dennes röda, kliande och irriterande hud berodde på att han hade bränt sig i solen. Man behöver ingen läkarexamen för att se skillnad på irriterad hud och en solbränna. Det hade ju varit väldigt skönt om det enda som krävdes var lite aloe vera. Men nej, det är verkliga hudproblem som bekämpningsmedlen skapar och det är dessutom så att arbetare oftast har overaller som skyddar mot solen men inte mot bekämpningsmedel som läcker eller sprayas på dem. Doktorns ovillighet att erkänna det verkliga problemet, liksom bondens nekande till ytterligare ett läkarbesök för arbetaren, talar ett tydligt språk. Det är inte bara två professorer som tystar ner problemen, eller bara bönder som bryr sig mer om vinst än om sina arbetare. Detta förnekande är inte bara del av rasistiska och koloniala strukturer, utan är även i högsta grad patriarkalt och illustrerar klassamhället och dess förakt mot arbetare Som jag skrev om i förra blogginlägget, här exemplifieras tydligt rika vita markägande män som exploaterar fattiga svarta kvinnors kroppar för sin egna vinst. För ett ton vin får en arbetare ca 21 kronor av de 600 kronorna som ett ton vin är värt. Rasism, kvinnohat och kapitalism i ett. Den vita afrikaaner nationalismen som tycker detta är helt i sin ordning. Det är strukturer, inte undantag.

Kvinnan som fått astma på grund av att hon blivit duschad av bekämpningsmedel under besprutning av frukterna är inget undantag.

Kvinnan min kollega träffade på sjukhuset vars lungor håller på att lägga av är inget undantag. Kanske har hon fått akut astma eller så har hennes lungor börjat fyllas med vatten.

Kvinnan som CSAAWU skriver om på sin hemsida som nu ska bli vräkt från sitt boende på en farm sedan hennes far gick bort är inget undantag.

Kvinnor jag pratat med som säger att de inte får någon utbildning eller skyddsutrustning för att kunna hantera bekämpningsmedel på ett säkert sätt är inget undantag.

Det är på riktigt, och det måste få ett slut. Jag är glad att jag i mitt arbete med TCOE får jobba med dessa frågor och lyfta fram kvinnornas situation.

/Sofia

Referenser

London, Leslie and Sylvie De Grosbois et al (2002), “Pesticides usage and health consequences for women in developing countries: Out of sight, out of mind?”, International Journal of occupational and environmental health, volume 8, pp.46-59.

Motsoeneng, Portia. M and Mohamed A. Dalvie (2015), “Relationship between Urinary Pesticide Residue Levels and Neurotoxic Symptoms among Women on Farms in the Western Cape, South Africa”, International Journal in Environmental Research and Public Health 2015, volume 12, pp.6281-6299.

Saloshni, Naidoo et.al (2010), “Pesticide safety training and practices in women working in small-scale agriculture in South Africa”, Occupational Environmental Medical Journal, volume 67, pp. 823 – 828.

 

 

 

Lokalpolitik och medborgardialog i Sydafrika

Från en Imbizo i Mbhashe, Eastern Cape. Kvinnan i röd tröja frågar politikerna om en väg som aldrig byggdes klart av entrepenören.

Veckorna går! Hittills har jag rest en massa med ETU och träffat lokalpolitiker och medborgare från olika hörn av landet. Lokalpolitik låter kanske inte särskilt häftigt på pappret, men i Sydafrika har kommunerna en fundamental funktion i att säkerställa en godtagbar levnadsstandard för deras invånare, genom distribution av vatten, elektricitet och bostäder.

Stora delar av den sydafrikanska politiken är drabbad av korruption och brist på kompetens. I vissa kommunerna har detta resulterat i dålig infrastruktur, oegentligheter i offentliga upphandlingar och uteblivna kommunala tjänster. I en av kommunerna vi besökte avbröts en workshop av att deltagarna sprang därifrån, då de hört att demonstranter blockerade vägarna vilket gjorde  dem rädda för att de inte skulle kunna ta sig hem. Dagen efter höll vi en workshop i ett kommunhus som utsatts för ett brandattentat veckan innan. Två klassrum hade bränts ner i en skola intill. Skadegörelse i samband med protester är vanligt och lyfts återkommande som ett problem av deltagarna i våra workshoppar.

Samtidigt som lokalpolitiken i många fall är dysfunktionell finns det saker vi kan lära oss av Sydafrika. Inbyggt i det politiska systemet finns mängder av mekanismer för att ge civilsamhället möjlighet att påverka politiken. Den tydligaste är systemet med ”ward councillors”. Dessa utgör hälften av ledamöterna i kommunfullmäktige. Varje ward (stadsdel) väljer en ledamot som sedan ska representera just den stadsdelens intressen och kommunicera kommunpolitiken till civilsamhället. Till sin hjälp har hen en egen kommitté, bestående av representanter från intressegrupper i stadsdelen. Grupper som ska vara representerade i kommittén är exempelvis religiösa samfund, ungdomar, funktionsnedsatta, äldre, kvinnor, sportföreningar och affärsverksamma. Här kan lite extra uppmärksamhet ges till inkluderingen av funktionsnedsatta, jag har nog aldrig hört funktionsnedsattas roll uppmärksammas så ofta som här i Sydafrika.

Genom systemet med områdesspecifika ledamöter i kommunfullmäktige får varje område en person som de kan hålla direkt ansvarig. Systemets effektivitet beror självklart på den enskilde ledamotens kompetens och integritet, men det ger åtminstone i teorin en möjlighet för invånarna att kommunicera sina problem till kommunfullmäktige. Kommunerna har även öppna möten, ”Imbizos”, där budgeten presenteras. Och människor kommer till dessa möten! Det är till och med så att kommunen skickar ut dörrknackare för att informera om att mötena kommer hållas. I Sverige hade jag förväntat mig att kanske ett gäng pensionärer skulle dyka upp, men när jag nyligen var med under en Imbizo var salen fullsatt av människor från staden (som inte är speciellt stor). Där ställdes politikerna mot väggen angående ouppfyllda löften och projekt som inte färdigställts. Detta i en kommun där runt 60 procent av befolkningen inte kan läsa eller skriva.

Vidare finns det en mängd institutioner och kommittéer vars medlemmar nomineras av lokalsamhället och sedan tillsätts av folkvalda representanter. Exempelvis har varje vårdcentral och sjukhus varsin kommitté. Offentliga skolor har egna styrelser bestående av elever (dock inte på lågstadienivå), lärare och administrativ personal. För polisen finns forum där civilsamhället kan delta i byggandet av ett säkrare samhälle. Infrastrukturprojekt ska övervakas av en kommitté bestående av lokalbefolkning i närområdet.

Institutionerna har uppenbara brister när det gäller den faktiska implementeringen. Exempelvis kan ett parti som dominerar en kommun se till att områdeskommittén utgörs av människor lojala med partiet, och partipiskan kan slå även mot ledamöter valda direkt av området. Och även om det finns en kommitté är det inte säkert att politikerna lyssnar på den. Men om vi jämför det med Sveriges kommunfullmäktigen, där människor snarare röstar på parti än individ, och nämnderna tillsätts av partier, finns en mycket tydligare koppling mellan väljarbas och politiker här i Sydafrika.

Men i tider av politikerförakt och alternativa fakta måste vi se oss om efter nya sätt att etablera länkar mellan politiker och väljarna, även mellan valen. Om vi kan dra ut människor ur deras twitter-/facebook-bubblor och faktiskt skapa en kommunikation mellan politiker och människor stärks demokratin. Politikens kvalité och därmed även legitimitet stärks. Vidare är det lätt att föreställa sig att betalningsviljan bland skattebetalare ökar om de deltar i besluten om vart skattepengarna tar vägen. För att det ska fungera krävs dock ett faktiskt engagemang från politikernas sida. Fina ord och högtidliga möten gör ingen skillnad om förslagen inte implementeras, vilket är fallet i en del av de sydafrikanska kommuner vi möter med ETU. För att förbättra denna koppling arbetar vi med att informera civilsamhället och politikerna om hur institutionerna ska fungera och ser till att politikerna tar åt sig civilsamhällets input.

Under kampen för apartheid var slagorden Amandla! Ngawethu! – Makt åt folket. Som ANC själva erkänner är det nationella demokratiska revolutionen ännu inte fullbordad, och de gamla slagorden har nu börjat vändas emot korrupta politiker runt om i landet. Men, med hopp om en framtid där folket kan delta i demokratin – AMANDLA! NGAWETHU!

Gustav

Mina första fem veckor

Jag vill börja med att säga att min praktikplats är helt underbar. Jag trivs väldigt bra på IFWEA:s kontor. Första månaden har passerat och jag är redan med i två projekt som ska drivas under tiden jag är på plats. Det handlar om att få disciplin och anamma all ens kunskap i det man gör. Just nu jobbar jag och min handledare Saliem med att, tillsammans med medlemmarna, lansera en ny organisation som ska fungera som stöd för alla studieledare involverade i rörelsen här. Dels för att sänka trösklarna för studiecirklar och den rörelsen, men också för att kunna ge alla studieledare den hjälp de behöver på ett snabbt och effektivt sätt. Otroligt kul att få vara en del av deras organisationsutveckling. Sista helgen i februari höll jag tillsammans med Saliem,  den första workshoppen relaterad till projektet, och det gick verkligen jättebra. I helgen hölls andra workshopen som är andra steget i lanseringen av den nya medlemsorganisationen.

16807436_10210796376459894_6595859102900905507_n

Här ser ni mig snacka om olika organisationsstrukturer. Men just när fotot är taget så pratar jag om Palmecentrets roll och att det är via dom jag är i Kapstaden. Evigt tacksam!

 Är det konstigt att jag kommit in i samhället så snabbt? Det känns som att jag har levt och bott i Sydafrika hela mitt liv, allt är så naturligt. Jag känner mig verkligen hemma här. Självklart saknar jag min familj och vänner, och inte minst mitt engagemang i SSU. Men det enkla livet och kärleken i detta land gör att tiden går så fort. En månad i Kapstaden är tillräckligt länge för att jag ska kunna övertyga er om att landet utstrålar kärlek och värme, trots allt elände. Ni vet känslan av att något platsar in perfekt, som när man pusslar. Man hittar det rätta paret och till slut är pusslet komplett. Känns som att pusselbiten jag som tonåring alltid letat efter finns här i Kapstaden.

Men i början av min tid i Kapstaden var det väldigt svårt för mig att möta orättvisorna. Dom är så markanta. Missförstå mig inte, jag tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt att se fattigdomen med egna ögon, men precis som med allt annat blir man med tiden van vid fenomenet. Vilket är helt diffust i den mening att man med tiden kan blunda för fattigdom omedvetet. Nu väljer jag inte att blunda för det, utan jag menar snarare att jag kan prata om fattigdomen utan att gråta hysteriskt.

För er som inte vet så är Kapstaden rankat på plats fem i kategorin ”den mest kriminella staden i världen”, enligt en undersökning som gjordes förra året. Detta innebär att brottsligheten är mycket hög, rån sker hela tiden. Varje hus här är bevakat och rustat med murar, taggtråd och höga grindar. Alla vackra hus övervakas, och man kan inte känna sig fri i sitt egna hem. Det är så tragiskt, för tänk om roten till problemet hade åtgärdats, vilken fantastisk plats på jorden Kapstaden hade varit då.

Jag hade ett intressant samtal med min kollega kring arbetslöshetens och fattigdomens koppling till kriminaliteten i Sydafrika här om dagen. Man har en tendens, att som ekonomiskt priviligierad inte förstå lyxen med ens vardag. Självklarheter som att duscha och göra i ordning håret är en av de stora anledningarna till varför många från utsatta områden i Kapstaden inte kan komma in på arbetsmarknaden. Hur många av oss har inte stött på uttrycket ”kom bara hit hel och ren” ? För oss hemma i Sverige är inte det omöjligt, men för en ung kille från ett township här i Kapstaden kan det faktiskt vara omöjligt. Vad är det då som återstår för denna unga kille som är i behov av pengar för mat och kläder? Bara brottslighet tyvärr.

Det är svårt att förklara klassamhället med ord, det är nästan så att man måste se det själv för att förstå vad det är jag pratar om. Det är dock inte första gången jag mött denna typ av klassamhälle. Liknande strukturer finns i Bosnien, det som gör det sydafrikanska samhället så utstickande är just komplexiteten. Bosnien och Hercegovina är också ett land med stor komplexitet, men Sydafrika tar hem ”priset” med hästlängder. Townshipen lever sitt egna liv, det är som en värld bortom verkligheten som staten inte har kontroll över. Det är också de områden som är mest utsatta. Förstår ni hur sjukt det är att jag till en början bara köpte flaskvatten för att jag tyckte att kranvatten smakade för mycket klor, samtidigt som vissa människor här inte har rinnande vatten hemma, och vi bor i samma land.

Det finns ett väldigt bra citat min syster alltid inspirerar mig med, och det lyder ”Privilege is when you think something is not a problem because it’s not a problem to you personally.” Det vill säga, privilegier är när något inte är problematiskt för att det inte är ett problem som berör dig personligen. Orättvisan mellan klasserna tar på mitt psyke väldigt mycket, men jag finner energin i vänligheten och tacksamheten som svävar i luften bland den sydafrikanska befolkningen. En kille från en studiecirkel jag stött på några gånger här i Kapstaden har det väldigt svårt rent ekonomiskt. Jag vet inte hur eller var han får sina pengar ifrån, men varje torsdag står han och håller i ett soppkök som är till för fattiga människor i området. Solidariteten lever kvar bland människorna trots den extrema orättvisan. Och så länge solidariteten lever kvar finns det hopp.

Tänker dela med mig av foton och videon från tiden som passerat.

17021948_10210836375899855_4029033057184945117_n

Detta är från en studiecirkel jag engagerat mig i, den heter #ICANTKEEPQUIT och rörelsen finns i hela världen. Vi är egentligen fler involverade i studiecirkeln men på bilden ser ni oss sex starka brudar!

17021683_10210836376979882_726156543247420114_n

Detta är ett foto taget i februari under dagen då Sydafrika skulle ha 2017 års regeringsförklaring ”state of the nation”. Kvinnorna på bilden satt och svalkade sig i skuggan och väntade förväntansfullt på presidentens tal, alla gick med i ANC innan 1994.

16939486_10210836376139861_6403722383490774653_n

På min praktikplats får jag träffa många intressanta människor från olika organisationer och unioner. Detta är fem stolta fackmedlemmar som förbereder sig inför sitt 70-årsjubileum. De kommer från en fackförening som till början jobbade med fiskares rättigheter, idag är flera andra yrken involverade i fackföreningen.

https://www.youtube.com/watch?v=9C9ttPDscl4

Detta är en video som jag klippt ihop från andra workshopen.

/Tajma