Djur på Balkan

Tove och Gabriella skriver tillsammans om djurs situation på Balkan. Här får ni läsa deras tankar kring djurs utsatthet. 

Vi strosade in på området, jag och Anna. Det hade ännu inte hunnit komma så mycket folk till festivalen. House-musik strömmade in över området och några tjejer stampade takten. Jag såg henne direkt när hon tassade runt och tiggde, hunden jag kallar Astrid. Vi möttes halvvägs, Astrid och jag – precis i mitten – där musiken hördes lagom mycket och människorna ännu inte stod och hängde. Några poliser tittade lite konstigt på mig och en grupp med unga kvinnor log mot mig när jag helt sonika satte mig på marken och klappade henne.

13295292_1773543882874812_761114393_n
Tove och Astrid syns till höger i bild

Jag såg noga till att få med mig henne ut från festivalområdet när vi gick, så att hon inte skulle bli trampad på av misstag. Somliga jag har pratat med menar att djuren är något sekundärt, att ett land automatiskt måste börja med vissa saker innan andra kan eller ska prioriteras. Att det finns en magisk turordning i hur ett land bör byggas. Jag menar att det inte alls behöver vara på det viset. Jag tror att människor kan enas och stärkas genom att bry sig om djur. Jag tror att många skulle känna sig trygga om hundarna inte gick lösa, okastrerade, med ökad risk för spridning av smittor, ohyra och annat. Jag har kommit över artiklar på nätet där människor vittnar om att de blivit bitna av hemlösa hundar och att de känner en rädsla för att vistas i offentliga utrymmen. Jag har under två veckor fått tre vän-rekommendationer på Facebook som endast baseras på mitt engagemang för utsatta djur. Jag har blivit ihop-parad med människor som på olika sätt engagerar sig för djur i Kosovo. Engagemanget här existerar, det är ihärdigt och människorna är fast beslutna att förändra samhället. Det är min observation att det finns engagemang för djurs rättigheter, men det saknas incitament och pengar för att göra det möjligt. Det är upp till internationella djur-organisationer att hjälpa till!

Gabriella vittnar om en liknande situation i Albanien, där de hemlösa djuren också återfinns i dess urbana stadsmiljön. 

När jag kom till Albanien märkte jag att ingen verkade reflektera över hundarna som fanns överallt på gatan, de har blivit ett så normaliserat inslag i stadsbilden att folk helt enkelt inte reagerar eller reflekterar över dem. Om någon dock skulle reflektera är det överlag med skräck eller avsky över hela situationen. Jag däremot, kämpar varje dag  för att inte gå sönder när jag ser alla hundar som utmärglade går och letar mat i soporna, eller ligger på torget för att värma sig (eftersom de oftast är i så dåligt skick att dem inte har någon päls kvar). De klarar helt enkelt inte av att hålla värmen själva.

Jag skulle kunna prata om hur vanvårdade många av djuren är här men det faktum att de inte får någon form av vård eller skötsel alls gör att den termen blir obrukbar. Det finns några få djurrättsorganisationer i Albanien som kämpar för gatudjurens rättigheter men deras möjligheter och resurser är små nästintill obefintliga, övriga skyddsnät för djuren är icke existerande.

I Durrës, samhället där jag befinner mig har gatudjuren varit på den politiska dagordningen. Kommunpolitiker ser dem som ett hot mot invånarna och mot den växande turismen och utifrån den bilden har de politiska förslagen kring hantering av djuren vuxit fram. För tre år sedan fattades beslutet om att samtliga gatudjur i Durres skulle likvideras: kommunen anställde personer för att verkställa beslutet och genom detta skulle det hot som fanns mot den pittoreska stadsbilden stävjas. Idag, några år senare har kommunen (efter påtryckningar) tagit nya beslut som innebär kastrering av djuren. Detta har dock inte implementeras, återigen har djurens rättighet hamnat på en underordnad position i samhället.

Att djur i regel underprioriteras i ett land som lider av socioekonomiska svårigheter det är ingen nyhet, men vi är överens om att människors trygghet och djurs trygghet är nära besläktade. Människor önskar en trygg miljö utan risk att bli angripna, djuren ska ha trygghet och vård och ordentliga, kärleksfulla hem. Detta kan i våra ögon inte vänta. 

13285830_1773543292874871_1345458602_n
Hemlös katt i Budva (Montenegro) får mat

 

 

 

En splittrad rörelse

2:a april 2011. Albaniens motsvarighet till SVT debatt har tema Pride-festival – tillåtas eller ej. Förslaget om att arrangera Albaniens första Pride-parad möter hårt motstånd från högt uppsatta politiker religiösa ledare. Men ingen är lika hård som Murat Basha, politiker i Legalitet, som säger att ”om min son var bög skulle jag skjuta honom i huvudet”.

Att ett uttalande som det nyss nämnda, av en folkvald politiker på bästa sändningstid, kan passera säger allt om Albaniens ålderdomliga syn på sexualitet vid den här tiden. Även om enbart det faktum att en Pride-festivals vara eller icke vara behöver diskuteras år 2011 givetvis hade varit nog för att bevisa detta. Som jämförelse hade Stockholms Pride-parad samma år 50 000 deltagare och tiofalt fler åskådare.

Det skulle dock visa sig att uttalandet fick en motreaktion. Folk insåg att det nu gått för långt. Istället för att bli det avskräckande exempel som var Beshas intention tändes en gnista. Senare samma år anordnades därför trots allt den första Pride-paraden – en cykelparad med tio deltagare vaktade av ett hundratal poliser. Aktivisterna mötte starkt motstånd från omgivningen i form av kraftiga motdemonstrationer, innefattande bland annat en rökbomb. Men paraden genomfördes och ut kom en starkare HBTQ-rörelse.

I lördags deltog jag i årets parad och förhållandena var nu omvända – tio poliser och upp emot 200 deltagare gick och cyklade genom Tirana. Folk som passerades vinkade och såg glada ut och stämningen var allt annat än hotfull. Ett tecken på en otroligt snabb utveckling, både av rörelsen och av attityden hos Tiranas invånare. HBTQ-rörelsen har uppenbarligen slagit tillbaka!

Det finns dock ett stort hinder för rörelsen – den är splittrad. Jag fann mig ensam från kontoret att delta i årets Pride-parad. Nu kanske det inte är något anmärkningsvärt i sig. Men faktum är ett en av organisationerna här, Pink Embassy, uteslutande arbetar med HBTQ-frågor och samma vecka organiserade en ”Festival of Diversity” för att uppmärksamma ämnet. Jag såg det därför som en självklarhet att de skulle delta i Pride. Dock visade det sig att de på grund av osämja med organisatörerna bojkottar den här paraden och istället anordnar en egen i september.

För mig är det här väldigt sorgligt. I ett land där situationen för HBTQ+-personer är minst sagt alarmerande, men där en äntligen kan skönja en ljusning, väljer de få aktivister som finns att låta personliga dispyter stå i vägen. Det här är ett problem jag ser ofta i Albanien, att personlig stolthet trumfar ideologisk kamp. Istället för att stå enade i kampen se vi därför en splittrad rörelse som snarare motverkar varandra än samarbetar. Det är knappast vad människorna som drabbas av samhällets uråldriga normer behöver!

Även om mycket här hänt senaste åren finns nämligen fortfarande enorma problem. Jag hörde senast i veckan några sociononstudenter berätta om hur deras klasskamrat ville ”tända eld på homosexuella”. Jag har träffat gymnasielärare som vägrat svara på en enkät om diskriminering av HBT-personer då ”vi inte har såna i den här skolan”. Jag hade även en filmvisning för unga Tiranabor av Nånting måste gå sönder (tips för den som inte sett!) där det visade sig att ingen (!) tidigare sett en film som porträtterar något annat än cis- och heteropersoner.

Det behövs med andra ord en stark rörelse. Och bevisligen finns en vilja och någon form av grund att stå på. Nu gäller det bara att aktivisterna kan svälja sin stolthet och börja samarbeta för ett högre syfte. Upp till kamp! Förena er! Håll ihop! Kallade det vad ni vill, men en enad rörelse kommer alltid vara en starkare rörelse!

Linus Lundby

Sexprat i Tirana

Över en kopp kaffe glider samtalet in på ett av mina favoritämnen – sexuella normer. Jag får äntligen chansen att fråga om alla de saker jag fått föraningar om under mina observationer i Tirana. Det visar sig att de stigman och normer som omger sex och faktiskt är ännu starkare än jag anat.

Jag har i mitt arbete som sexualupplysare pratat om normer kring sex och relationer med hundratals svenska ungdomar. Även där finns det starka föreställningar kring vad som är okej eller inte och det är ingen tvekan om att det sexuella handlingsutrymmet ser olika ut beroende på könstillhörighet. I Albanien är det dock än tydligare. Här räcker det inte med den så kallade slut-shaming kvinnor världen över får utstå om de har många sexpartners, som kvinna är det i princip helt oacceptabelt att approchera någon i sexuellt syfte. Du förväntas agera passivt objekt i väntan på uppvaktning och ditt enda tillgängliga vapen som sexuell varelse är således ditt utseende.

Mina vänner här vittnar därtill om den press de fortfarande utsätts för av familj och samhälle kring livsval. Även om en har tur att växa upp i en någorlunda progressiv familj finns det alltid andra personer i omgivningen – en moster, en farfar, en granne – som ser till att ens eventuellt normbrytande val ifrågasätts. Kvinnor förväntas kort sagt följa den utstakade vägen skola – giftermål – barn.  Det är även vanligt att bröder tar rollen som ”beskyddare” över sina systrar. Jag får berättat för mig om hur en tillfällig sexuell relation (heterosexuell sådan) kan leda till oönskat äktenskap då kvinnans bröder tvingar paret att gifta sig i syfte att rädda sin systers heder.

Till råga på allt är det i högsta grad tabubelagt prata om sex här i Albanien. Jag upplever det själv när en kollega under samma kaffestund snabbt hyschar oss eftersom det inte är ”appropriate” att prata om sex bland folk. En syn som inte direkt gör det lättare att bryta dessa normer. Han, som representerar den konventionellt traditionella synen på sex, berättar vidare att han tycker att sex, och till och med att bo tillsammans, innan äktenskap är fel.

Det är ingen tvekan om att det finns otroligt mycket att jobba på vad gäller sex och könsroller här i Albanien, och då har vi inte ens gått in på de personer som faller utanför cis- och heteronormen. För mig är ett givet första steg information och utbildning. Vad gäller sexualupplysning i skolan är den i Sverige minst sagt bristfällig, här knappt existerande. När ett begrepp som feminist dessutom oftast förknippas med en ”womanizer” är det lätt att förstå att Albanien har en lång väg att vandra. Sexual and Reproductive Health and Rights (SRHR) är en del av FN:s mänskliga rättigheter som ofta glöms bort och därför i alla delar av världen behöver erkännas och diskuteras. Vi måste våga prata sex, för allas skull!