En splittrad rörelse

2:a april 2011. Albaniens motsvarighet till SVT debatt har tema Pride-festival – tillåtas eller ej. Förslaget om att arrangera Albaniens första Pride-parad möter hårt motstånd från högt uppsatta politiker religiösa ledare. Men ingen är lika hård som Murat Basha, politiker i Legalitet, som säger att ”om min son var bög skulle jag skjuta honom i huvudet”.

Att ett uttalande som det nyss nämnda, av en folkvald politiker på bästa sändningstid, kan passera säger allt om Albaniens ålderdomliga syn på sexualitet vid den här tiden. Även om enbart det faktum att en Pride-festivals vara eller icke vara behöver diskuteras år 2011 givetvis hade varit nog för att bevisa detta. Som jämförelse hade Stockholms Pride-parad samma år 50 000 deltagare och tiofalt fler åskådare.

Det skulle dock visa sig att uttalandet fick en motreaktion. Folk insåg att det nu gått för långt. Istället för att bli det avskräckande exempel som var Beshas intention tändes en gnista. Senare samma år anordnades därför trots allt den första Pride-paraden – en cykelparad med tio deltagare vaktade av ett hundratal poliser. Aktivisterna mötte starkt motstånd från omgivningen i form av kraftiga motdemonstrationer, innefattande bland annat en rökbomb. Men paraden genomfördes och ut kom en starkare HBTQ-rörelse.

I lördags deltog jag i årets parad och förhållandena var nu omvända – tio poliser och upp emot 200 deltagare gick och cyklade genom Tirana. Folk som passerades vinkade och såg glada ut och stämningen var allt annat än hotfull. Ett tecken på en otroligt snabb utveckling, både av rörelsen och av attityden hos Tiranas invånare. HBTQ-rörelsen har uppenbarligen slagit tillbaka!

Det finns dock ett stort hinder för rörelsen – den är splittrad. Jag fann mig ensam från kontoret att delta i årets Pride-parad. Nu kanske det inte är något anmärkningsvärt i sig. Men faktum är ett en av organisationerna här, Pink Embassy, uteslutande arbetar med HBTQ-frågor och samma vecka organiserade en ”Festival of Diversity” för att uppmärksamma ämnet. Jag såg det därför som en självklarhet att de skulle delta i Pride. Dock visade det sig att de på grund av osämja med organisatörerna bojkottar den här paraden och istället anordnar en egen i september.

För mig är det här väldigt sorgligt. I ett land där situationen för HBTQ+-personer är minst sagt alarmerande, men där en äntligen kan skönja en ljusning, väljer de få aktivister som finns att låta personliga dispyter stå i vägen. Det här är ett problem jag ser ofta i Albanien, att personlig stolthet trumfar ideologisk kamp. Istället för att stå enade i kampen se vi därför en splittrad rörelse som snarare motverkar varandra än samarbetar. Det är knappast vad människorna som drabbas av samhällets uråldriga normer behöver!

Även om mycket här hänt senaste åren finns nämligen fortfarande enorma problem. Jag hörde senast i veckan några sociononstudenter berätta om hur deras klasskamrat ville ”tända eld på homosexuella”. Jag har träffat gymnasielärare som vägrat svara på en enkät om diskriminering av HBT-personer då ”vi inte har såna i den här skolan”. Jag hade även en filmvisning för unga Tiranabor av Nånting måste gå sönder (tips för den som inte sett!) där det visade sig att ingen (!) tidigare sett en film som porträtterar något annat än cis- och heteropersoner.

Det behövs med andra ord en stark rörelse. Och bevisligen finns en vilja och någon form av grund att stå på. Nu gäller det bara att aktivisterna kan svälja sin stolthet och börja samarbeta för ett högre syfte. Upp till kamp! Förena er! Håll ihop! Kallade det vad ni vill, men en enad rörelse kommer alltid vara en starkare rörelse!

Linus Lundby