Inga problem

Scenen släcks.

Spridda applåder, och några av ungdomarna på scenen suckar. ”Det betyder ju otur att få applåder efter ett genrep!”. Nåväl. Manusförfattarna applåderar igen, högt och hjärtligt.  Hur som helst kommer premiären att vara klockan nitton ikväll, och då ska allt sitta, oavsett vad skrocket säger.

Trots att pjäsen heter S’ka problem (svenska: inga problem), så har arbetet kantats av frågetecken som har hopat sig, flyttat sig och aldrig riktigt gjort sorti från scenen. I sju dagar har repetitionerna inför S’ka problem duggat tätt. Passen har varit långa och rasterna korta, vilket har satt ungdomarna och medarbetarna på prov.

Varannan dag har det regnat ute. Men det har vi inte märkt inomhus, på Schlachthaus Theatre i centrala Bern. Sexton ungdomar har i sju dagar övat på scenbyten, att förmedla mening i replikerna och pysslat med rekvisita. För mig som har spelat amatörteater innan är det en stor skillnad att scenen är öppen och utan gardiner, vilket gör pressen att komma ihåg scenbyten ännu större utan tillgång till manus och kladdpapper i kulisserna under pjäsens gång.

Ikväll kommer scenen att tändas klockan nitton, och då ska allt sitta. Eller så kanske det inte gör det. Men att se de vänskapliga band som just nu knyts i Bern mellan ungdomar i Kosovo och Schweiz ger projektet så mycket större mening än en föreställning.