Symbolernas värde: fallet ESC

Enligt uppslagsverket Nationalencyklopedin är en flagga symbol för en konkret företeelse uppbackad av en social enhet, exempelvis ett land eller ett parti. Relationen ska även ha blivit ”uttryckligt bestämd”. I Kosovos fall är symboliken ett ständigt gissel för staten. Svårigheterna som följer av att inte bli erkänd som stat av Förenta Nationerna har gjort den kosovanska flaggan extra laddad som symbol, just den här veckan.

Några dagar per år, närmare bestämt i början av maj, förvandlas Europa med omnejd till en stor discoboll. Staternas bidrag representeras som glimrande diamanter i detta ständigt snurrande jippo som kallas för Eurovision Song Contest. Just nu är finalen för Eurovision Song Contest i antågande. Stockholm står som arrangör för detta musikaliska evenemang som tillfälligt tillåter Europa att andas ut från politik och konflikter. Eller? Som alltid i stora evenemang så är politiska spänningar närmast oundvikliga. När hela världen ser direktsänd TV blir visuella symboler ett starkt sätt att visa ställningstagande. Globala sportevenemang är ett klockrent exempel på symbolernas genomslagskraft. Kommer ni exempelvis ihåg när höjdhopparen Emma Green Tregaro tog ställning mot de ryska antigaylagarna inför OS i Sotji 2014 genom att måla sina naglar i prideflaggans färger? Ni som brukar titta på Eurovision vet att samma politiska spänningar går att finna där.

Med arrangemang kommer även ansvar. I dagarna lät styrelsen för Eurovision Song Contest meddela att publiken endast kommer att få vifta med flaggor som tillhör deltagarländerna, stater som har erkänts av FN, regnbågsflaggan och Europeiska Unionens flagga. Därtill publicerades en lista med ”politiska flaggor” som är förbjudna att vifta med under Eurovision 2016, i listan gick det att återfinna flaggor vars förbud var mer omdiskuterat än andras. Ansvarstagandet blev ett tydligt ställningstagande. Kosovos och Palestinas flaggor fanns exempelvis representerade på listan bland förbjudna flaggor, i sällskap av fascistiska och terroristiska flaggor. Reaktionerna lät sig inte väntas. Protester höjdes över hela Europa och många ställde sig frågan vad som bestämmer om en flagga är politisk eller inte.

Det går nog inte att undvika att Eurovision Song Contest blir en arena för politiska ställningstaganden. Där det finns människor, finns det också politik. Den kosovanska flaggan är en direkt symbol för frigörelse, för den utbrytarstat som Kosovo faktiskt är.

Jag såg i alla fall Kosovos (förbjudna) flagga vifta bland andra europeiska flaggor i Eurovisions direktsända semifinal, tisdagen den 10 maj. I mina ögon blev den kosovanska flaggan plötsligt en symbol för gemenskap.

Anna Berglind

 

 

Miljörörelsen på frammarsch!

13084255_1761013307461203_685757088_n.jpg

Det ligger en förväntan i luften. Blickarna är pigga och vakna hos de ungdomar som börjar trilla in till fredagens föreläsningar och seminarier. Klockan är lite innan 10 och hos deltagarna är stämningen avslappnat förväntansfull. Min kollega säger strålande ”hej, roligt att se dig!” till mig och fortsätter sedan med ett lätt stressat tonfall att dela ut instruktioner på rapp albanska till en tekniker. Stämningen är på topp.

Projektet heter Science for Change och den 22-23:e april hölls seminarier, workshops och föreläsningar (ett lokalt band ”Gillespie” hann också med att spela för oss!) allt med tema miljö, teknik och förändring.

Grundtanken är att ge människor själva kraften att förändra sin egen värld och skaffa sig egen kunskap. Tanken tilltalar mig oerhört. Det är inte ett projekt där en organisation går in och pekar med hela handen ”såhär ska ni göra!”, utan istället handlar det om att nyttja det engagemang som finns, den kunskap universitetet ger och den kunskap som finns i civilsamhället. Genom att människor själva får lära sig att te.x. mäta föroreningar i luften, lära sig mer om miljö och klimat får de själva redskapen att inte bara ta fram egen data – de får via sin nyvunna kunskap makten att påverka makthavare. Det är stort och det går att genomföra med små medel. Dr Dan McQuillan berättade att det går att tillverka alldeles egna mätinstrument (av bl.a. en plastback, delar av en mobiltelefon och – såklart – silvertejp!) för ca 50€. I en annan del av världen hade människor helt enkelt bara börjat räkna antalet lastbilar/lastbilar med släp som åkte förbi en plats där mycket barn vistats. Medlen kan vara små men det behöver inte indikera att de skulle vara mindre värdefulla.

Det är gräsrotsarbete at it’s finest om ni frågar mig. Universitetsstudenter blandas med människor utan högre utbildning, superengagerade med de som är mer försiktigt nyfikna. Föreläsare från London diskuterar ivrigt med föreläsare från Pristina. Idéer och kunskap sprids.  Succén är given.

Det har varit fantastiskt att se så många unga deltagare tycker jag, många mellan 18-25 år gamla. Många kvinnor. Denna helgen har det hänt mycket i Kosovo, även Green Art Centre har genomfört aktioner runt om i Pristina, bl.a. har de satt upp skyltar med olika budskap. Ni kan se ett exempel på detta på vårt Instagramkonto där vi praktikanter också instagrammar.

13089948_1761013417461192_1167941349_n

Allt gott! Nu förändrar vi världen.

/Tove

Inga problem

Scenen släcks.

Spridda applåder, och några av ungdomarna på scenen suckar. ”Det betyder ju otur att få applåder efter ett genrep!”. Nåväl. Manusförfattarna applåderar igen, högt och hjärtligt.  Hur som helst kommer premiären att vara klockan nitton ikväll, och då ska allt sitta, oavsett vad skrocket säger.

Trots att pjäsen heter S’ka problem (svenska: inga problem), så har arbetet kantats av frågetecken som har hopat sig, flyttat sig och aldrig riktigt gjort sorti från scenen. I sju dagar har repetitionerna inför S’ka problem duggat tätt. Passen har varit långa och rasterna korta, vilket har satt ungdomarna och medarbetarna på prov.

Varannan dag har det regnat ute. Men det har vi inte märkt inomhus, på Schlachthaus Theatre i centrala Bern. Sexton ungdomar har i sju dagar övat på scenbyten, att förmedla mening i replikerna och pysslat med rekvisita. För mig som har spelat amatörteater innan är det en stor skillnad att scenen är öppen och utan gardiner, vilket gör pressen att komma ihåg scenbyten ännu större utan tillgång till manus och kladdpapper i kulisserna under pjäsens gång.

Ikväll kommer scenen att tändas klockan nitton, och då ska allt sitta. Eller så kanske det inte gör det. Men att se de vänskapliga band som just nu knyts i Bern mellan ungdomar i Kosovo och Schweiz ger projektet så mycket större mening än en föreställning.