Det kommer aldrig vara över för mig

Det är märkligt att säga hejdå. Du vet att du ska göra det, men när du väl skiljs åt, vid vägens korsning (bokstavligt talat) och du inser att det inte blir några mer after work, inga mer hetsiga diskussioner på jobbet om the gender pay gap eller om kultur i största allmänhet:

”Nej nej, du kan inte alls imitera svenska, språket låter mer sjungande!” – Kollega

”Tove jag gick bakom dig till jobbet, jag hann inte ifatt dig för du gick så snabbt. Det påminde mig verkligen om Sverige, för ni svenskar går alltid så fort, ni har alltid ett mål och ni går så bestämt.” – Kollega

13480134_1783640771865123_270185161_n
Cyklar är inte vanliga i Pristina, dels finns det få cykelvägar, dels är det svårt att ta sig fram med cykel. Många går eller åker bil, men många tar också taxi istället.

Det fina när en är utomlands är att när en lär sig om andra kulturer och andra länder, lär en sig också om sin egen kultur och sitt eget land. Har ni någon gång reflekterat över hur fritt våra liv är med ett svenskt pass? Hur enkelt det är att resa när vårt land är erkänt av exakt alla andra länder på hela jorden? När du har bibliotek, skolor och universitet som är gratis. När ingen ifrågasätter ditt lands status som vara eller icke vara.

Det är märkligt att säga hejdå. Du vet att du ska göra det och trots den mentala förberedelsen går det ändå inte smärtfritt. Det är inte bara till en organisation jag säger hejdå till. Jag säger inte bara hejdå till PEN, jag säger hejdå till mina kollegor. Jag säger hejdå till min handledare Ajete, och min handledare Gersi.

Jag säger hejdå till hela kontoret, med över 30 anställda. Jag säger hejdå till Pristina, med sina underbara caféer, hemtama gator och sin puls. Jag säger hejdå till anrika Prizren. Jag säger hejdå till hela Kosovo och jag säger hejdå till hela Balkan.

Till alla er som tvekar, till alla er som tänker ”vad har jag att vinna på att plugga/jobba utomlands?” har jag bara ett ord att säga: allt. Du vinner enormt mycket på att arbeta/studera utomlands. Du får som exempel bla. nya vänner, enormt mycket ny kunskap, du tillägnar dig färdigheter som du inte annars skulle gjort och du lär dig att fungera i olika miljöer.

Det är märkligt att säga hejdå, men det är också fantastiskt, för då ges en annan person möjlighet att göra samma resa som jag. ”Det kommer aldrig vara över för mig” sjunger Håkan Hellström. Men bara för att resan rent fysiskt är över, är engagemanget för internationell solidaritet inte över. Inte på långa vägar, tvärt om.

Här hittar du all information du behöver om att göra praktik via Olof Palmes Internationella Center.

 

Tack.

13514486_1783640758531791_1205123519_n
Vår i Pristina, i bakgrunden syns regeringsbyggnaden.

 

 

Djur på Balkan

Tove och Gabriella skriver tillsammans om djurs situation på Balkan. Här får ni läsa deras tankar kring djurs utsatthet. 

Vi strosade in på området, jag och Anna. Det hade ännu inte hunnit komma så mycket folk till festivalen. House-musik strömmade in över området och några tjejer stampade takten. Jag såg henne direkt när hon tassade runt och tiggde, hunden jag kallar Astrid. Vi möttes halvvägs, Astrid och jag – precis i mitten – där musiken hördes lagom mycket och människorna ännu inte stod och hängde. Några poliser tittade lite konstigt på mig och en grupp med unga kvinnor log mot mig när jag helt sonika satte mig på marken och klappade henne.

13295292_1773543882874812_761114393_n
Tove och Astrid syns till höger i bild

Jag såg noga till att få med mig henne ut från festivalområdet när vi gick, så att hon inte skulle bli trampad på av misstag. Somliga jag har pratat med menar att djuren är något sekundärt, att ett land automatiskt måste börja med vissa saker innan andra kan eller ska prioriteras. Att det finns en magisk turordning i hur ett land bör byggas. Jag menar att det inte alls behöver vara på det viset. Jag tror att människor kan enas och stärkas genom att bry sig om djur. Jag tror att många skulle känna sig trygga om hundarna inte gick lösa, okastrerade, med ökad risk för spridning av smittor, ohyra och annat. Jag har kommit över artiklar på nätet där människor vittnar om att de blivit bitna av hemlösa hundar och att de känner en rädsla för att vistas i offentliga utrymmen. Jag har under två veckor fått tre vän-rekommendationer på Facebook som endast baseras på mitt engagemang för utsatta djur. Jag har blivit ihop-parad med människor som på olika sätt engagerar sig för djur i Kosovo. Engagemanget här existerar, det är ihärdigt och människorna är fast beslutna att förändra samhället. Det är min observation att det finns engagemang för djurs rättigheter, men det saknas incitament och pengar för att göra det möjligt. Det är upp till internationella djur-organisationer att hjälpa till!

Gabriella vittnar om en liknande situation i Albanien, där de hemlösa djuren också återfinns i dess urbana stadsmiljön. 

När jag kom till Albanien märkte jag att ingen verkade reflektera över hundarna som fanns överallt på gatan, de har blivit ett så normaliserat inslag i stadsbilden att folk helt enkelt inte reagerar eller reflekterar över dem. Om någon dock skulle reflektera är det överlag med skräck eller avsky över hela situationen. Jag däremot, kämpar varje dag  för att inte gå sönder när jag ser alla hundar som utmärglade går och letar mat i soporna, eller ligger på torget för att värma sig (eftersom de oftast är i så dåligt skick att dem inte har någon päls kvar). De klarar helt enkelt inte av att hålla värmen själva.

Jag skulle kunna prata om hur vanvårdade många av djuren är här men det faktum att de inte får någon form av vård eller skötsel alls gör att den termen blir obrukbar. Det finns några få djurrättsorganisationer i Albanien som kämpar för gatudjurens rättigheter men deras möjligheter och resurser är små nästintill obefintliga, övriga skyddsnät för djuren är icke existerande.

I Durrës, samhället där jag befinner mig har gatudjuren varit på den politiska dagordningen. Kommunpolitiker ser dem som ett hot mot invånarna och mot den växande turismen och utifrån den bilden har de politiska förslagen kring hantering av djuren vuxit fram. För tre år sedan fattades beslutet om att samtliga gatudjur i Durres skulle likvideras: kommunen anställde personer för att verkställa beslutet och genom detta skulle det hot som fanns mot den pittoreska stadsbilden stävjas. Idag, några år senare har kommunen (efter påtryckningar) tagit nya beslut som innebär kastrering av djuren. Detta har dock inte implementeras, återigen har djurens rättighet hamnat på en underordnad position i samhället.

Att djur i regel underprioriteras i ett land som lider av socioekonomiska svårigheter det är ingen nyhet, men vi är överens om att människors trygghet och djurs trygghet är nära besläktade. Människor önskar en trygg miljö utan risk att bli angripna, djuren ska ha trygghet och vård och ordentliga, kärleksfulla hem. Detta kan i våra ögon inte vänta. 

13285830_1773543292874871_1345458602_n
Hemlös katt i Budva (Montenegro) får mat

 

 

 

Symbolernas värde: fallet ESC

Enligt uppslagsverket Nationalencyklopedin är en flagga symbol för en konkret företeelse uppbackad av en social enhet, exempelvis ett land eller ett parti. Relationen ska även ha blivit ”uttryckligt bestämd”. I Kosovos fall är symboliken ett ständigt gissel för staten. Svårigheterna som följer av att inte bli erkänd som stat av Förenta Nationerna har gjort den kosovanska flaggan extra laddad som symbol, just den här veckan.

Några dagar per år, närmare bestämt i början av maj, förvandlas Europa med omnejd till en stor discoboll. Staternas bidrag representeras som glimrande diamanter i detta ständigt snurrande jippo som kallas för Eurovision Song Contest. Just nu är finalen för Eurovision Song Contest i antågande. Stockholm står som arrangör för detta musikaliska evenemang som tillfälligt tillåter Europa att andas ut från politik och konflikter. Eller? Som alltid i stora evenemang så är politiska spänningar närmast oundvikliga. När hela världen ser direktsänd TV blir visuella symboler ett starkt sätt att visa ställningstagande. Globala sportevenemang är ett klockrent exempel på symbolernas genomslagskraft. Kommer ni exempelvis ihåg när höjdhopparen Emma Green Tregaro tog ställning mot de ryska antigaylagarna inför OS i Sotji 2014 genom att måla sina naglar i prideflaggans färger? Ni som brukar titta på Eurovision vet att samma politiska spänningar går att finna där.

Med arrangemang kommer även ansvar. I dagarna lät styrelsen för Eurovision Song Contest meddela att publiken endast kommer att få vifta med flaggor som tillhör deltagarländerna, stater som har erkänts av FN, regnbågsflaggan och Europeiska Unionens flagga. Därtill publicerades en lista med ”politiska flaggor” som är förbjudna att vifta med under Eurovision 2016, i listan gick det att återfinna flaggor vars förbud var mer omdiskuterat än andras. Ansvarstagandet blev ett tydligt ställningstagande. Kosovos och Palestinas flaggor fanns exempelvis representerade på listan bland förbjudna flaggor, i sällskap av fascistiska och terroristiska flaggor. Reaktionerna lät sig inte väntas. Protester höjdes över hela Europa och många ställde sig frågan vad som bestämmer om en flagga är politisk eller inte.

Det går nog inte att undvika att Eurovision Song Contest blir en arena för politiska ställningstaganden. Där det finns människor, finns det också politik. Den kosovanska flaggan är en direkt symbol för frigörelse, för den utbrytarstat som Kosovo faktiskt är.

Jag såg i alla fall Kosovos (förbjudna) flagga vifta bland andra europeiska flaggor i Eurovisions direktsända semifinal, tisdagen den 10 maj. I mina ögon blev den kosovanska flaggan plötsligt en symbol för gemenskap.

Anna Berglind