Några sista reflektioner – Segregation och kamp

Efter att ha varit hemma i drygt två veckor har jag hunnit reflektera en del på min tid som praktikant hos Trust For Community Outreach and Education. Mina förväntningar inför resan var blandade. Å ena sidan förväntande jag mig att få se Sydafrikas vackra natur, att få ny kunskap samt att träffa massa intressanta personer och ta del av deras erfarenheter, tankar och aktivism. Å andra sidan var jag beredd på att se stor segregation, fattigdom och rasism. Alla dessa förväntningar besannandes.

Något av det första man ser när man åker från flygplatsen är det fantastiska Taffelberget, men också kåkstäder som tillhör det närliggande townshipet Langa. På en viss sträcka finns det hus som regeringen bygger och ger till särskilt utsatta, men som ändå aldrig räcker till. Det är samma sak i townshipet Nqubela som jag har besökt i Robertson. Det finns en del statligt finansierade hus även där, men en stor del av Nqubuelas befolkning bor i plåtskjul eller väldigt gamla slitna hus. I en undersökning som jag tillsammans med kollegor på Rural Legal Center i Robertson genomförde för TCOE’s räkning svarade 98 procent  av migrantkvinnorna att de delar sanitetsfaciliteter med resten av människorna i townshipet. Sådana offentliga sanitetsfaciliteter utgör ett stort säkerhetsproblem för kvinnor, som riskerar att bli utsatta för våld och rån. Många av kvinnorna noterade i enkäten en rädsla för att röra sig själva i sitt township på kvällarna på grund av gängvåldet.

Situationen för de svarta migrantkvinnorna är en helt annan värld i jämförelse med min vita privilegierade vardag i Observatory. Jag hade inte en – utan två – säkerhetsgrindar i ett område som historiskt sett var vitt och städhjälp var inkluderad i hyran. Livet i townshipen är också en helt annan värld från dem stora och grandiosa fasader man fått bevittna när man besökt vingårdar i Constantia Wine Valley. Påkostade byggnader och välvattnade gräsmattor trots vattenbristen i Kapstaden. Fast man behöver egentligen inte gå särskilt många meter för att komma till de trånga arbetarbostäderna omgivna av  torra gräsmattor och med en lukt av bekämpningsmedel och olja.

Där har vi också ett exempel på den rasismen och orättvisa som migrantkvinnorna vittnade om när de besvarade enkäten. Som migrantarbetare får man sällan boende på en gård utan tvingas bo i ett isolerat township utanför centrum och bli beroende av transport från arbetsgivaren eller av att lifta. Det sistnämnda ännu en säkerhetsrisk för kvinnor. Här blir graderingen av människor och den fysiska separationen smärtsamt tydlig. Många av kvinnorna vittnade också om våld från såväl arbetsgivare som arbetskamrater. Migrantkvinnorna berättade om fysiskt våld och även verbala hot om fysiskt våld och rädsla för att förlora jobbet och sin enda inkomst. En kvinna sa att ”hur vi än gör skriker han alltid åt oss”, medan en annan kvinna beskrev sin arbetsgivare som ett argt lejon. Det kom också fram att få av de tillfrågade kvinnorna hade kunskap om kvinnors rättigheter i Sydafrika eller vart man kan vända sig för hjälp om man blivit utsatt för våld. Det finns ett uppenbart informationsgap.

Jag är väldigt tacksam över att få ha varit praktikant hos TCOE via Palmecentret, och bidra till arbetet att belysa hur förhållandena är för migrantkvinnor och andra lantarbetare. Det finns en tydlig nedtystning om missförhållandena som måste brytas. Jag är särskilt glad över att ha varit del av arbetet med att integrera migrantkvinnor i TCOE:s arbete. Jag är övertygad om att arbetet som TCOE utför tillsammans med sina samarbetspartners är en viktig del i att förändra situationen. Gräsrotsrörelserna kommer ännu en gång skapa förändring i Sydafrika.

AMANDLA!

Lärdomar från Sydafrika – om rädslan, rasismen, mångfalden och kampviljan.

 

När jag skriver det här gör jag också min sista dag här hos ETU. Praktiken har fört med sig massor av lärdomar, om vitt skilda områden. Mycket har handlat om Sydafrikas politik, framförallt då jag genom praktiken fått se politiken ”bakom kulisserna”. Samtidigt har den kulturella upplevelsen av det sociala livet varit en lika stor lärdom. Jag har försökt sammanfatta delar av den i det här inlägget, under fyra rubriker som belyser mina största intryck – rädslan, rasismen, mångfalden och kampviljan.

Rädslan. Innan jag kom till Sydafrika var det många som varnade mig för den våldsamma kriminaliteten. Johannesburg skulle vara en av världens farligaste storstäder, vissa sa till och med åt mig att inte gå utomhus, oavsett vilket område det var. Som om att det stod rånare och knivmördare bakom varje träd.

Väl på plats insåg jag med tiden att det inte var så farligt. Det går utmärkt att åka lokaltrafik, att gå utomhus med vänner (även i kåkstäder), och de allra flesta kommer ge dig råd och hjälp om du bara frågar. Visst finns det brott, men det är inte det brinnande inferno som det målas upp som.

Ändå genomsyrar rädslan stora delar av det sydafrikanska samhället. Husen är omgärdade av murar med elslingor eller taggtråd på toppen. Det är nästan så att det går att se ett områdes välstånd bara på murarnas höjd – ju högre murar, desto rikare invånare. De enorma inkomstklyftorna gör att de rika fruktar att förlora sitt välstånd och gömmer sig i bilar, med noga låsta dörrar. Innan varje resa till en ny stadsdel diskuteras om området är säkert, och om hur en ska bete sig för att inte hamna i farliga situationer. Affärer har ofta galler framför kassadisken, och många bär tydligen vapen (även om jag inte sett det själv).

Rasismen. Tätt knutet till rädslan finner vi rasismen. Klasskillnaderna manifesteras i hudfärgen – de vita är rikare, de svarta är fattigare. Det gör även att rädslan manifesteras i människors hudfärg. Vitare människor varnar er mer ofta, de går mer sällan på gatan och använder i regel inte kollektivtrafiken (åtminstone inte i Johannesburg).

I stora delar av landet har jag upplevt en latent rasism, framförallt i områden med större vit befolkning. Det kan vara svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det gäller allt från direkt rasistiska kommentarer till att jag som vit ska provsmaka vinet, trots att jag är på middag med två äldre, mer vinkunniga, svarta kollegor. Rasismen återfinns också mellan grupperna, till exempel när en Sotho säger att Zulus är envisa och aldrig lyssnar, eller när svarta personer säger att ”färgade” (coloureds i Sydafrika) inte kan hantera pengar utan lägger allt på sprit.

För mig har det även varit en ny upplevelse att vara i minoritet, då jag i de flesta sammanhangen är den enda vita personen. I ett sammanhang med endast svarta, som säkerligen upplevt mycket rasism, sticker jag ut, vilket gör att många frågar sig vad jag gör där. Att mötas med ständig misstänksamhet har fått mig att vilja ta avstånd från min egen hudfärg, att visa att jag är en ”bra vit”, som har fattat grejen. För det mesta faller fördomarna bort när jag presenterat mig och fått prata med människorna. Samtidigt åtnjuter jag också många privilegier, såsom färre säkerhetskontroller och artigare mottagande på restauranger. Att se såväl nackdelarna som fördelarna med min hudfärg i Sydafrika tror jag också kommer ge mig nya perspektiv på hur rasism fungerar i Sverige när jag väl kommit hem.

Mångfalden. Sydafrika är ett myller av folkgrupper: de nio afrikanska bantugrupperna – xhosas, zulus, swathi, vendas, tswanas, sotho, tsonga, pedi och ndebele. De två ursprungsgrupperna – khoi och san. De europeiska grupperna, engelsktalande och afrikaanstalande vita. Den ”blandade gruppen”, som under apartheid kategoriserades som ”coloureds”. Och sedan ”indians”, främst ättlingar till malaysier, pakistanier och indier som kom som slavarbetare åt engelsmännen under senare hälften av 1800-talet.

Kombinerat med de stora inkomstskillnader och de varierande klimatzonerna som ryms inom Sydafrika, skapar det en enorm mångfald. Det räcker med att gå ett kvarter så är du i ett helt annat område, med tio gånger så många människor på gatorna och en fjärdedels så stora hus. Språken blandas hejvilt, och radikala feministiska organisationer samsas med en djupt ingjuten konservatism. Som ovan nämnt återfinns rasismen kors och tvärs mellan grupperna, men oavsett var du är så är det allt som oftast en tydlig trappa i inkomstfördelningen – vita på toppen, coloureds eller indians därnäst, och svarta på botten. Ytterligare ett trappsteg ner finner vi migrantarbetare, oftast från Zimbabwe eller Mocambique.

Trots de många motsättningarna som finns mellan grupperna, så innebär mångfalden en rik kultur. För det mesta fungerar interaktionen friktionsfritt. När människor kritiserar mångkultur borde de se Sydafrika som ett gott exempel på hur kulturer kan leva relativt väl tillsammans, trots en bakgrund av enormt förtryck och institutionaliserade splittringar.

Kampviljan. Sydafrikanerna ger inte upp. Från kampen mot apartheid till dagens Zuma-protester,  är en gemensam nämnare att folket inte ger upp. När någon trampar på dem, slår de tillbaka. När politiker inte levererar vad de lovat går människor ut på gatorna och protesterar. Protesterna är kanske inte alltid konstruktiva (i många fall snarare motsatsen), men faktum kvarstår: Människor bryr sig om politiken och förstår hur viktig den är för dem. Därför har jag också upplevt en hög nivå av politisk medvetenhet, i alla samhällsskikt, såväl vad gäller nationell och lokalpolitik.

Många diskuterar om Sydafrika kommer gå samma väg som Zimbabwe. En del saker pekar på det, såsom diskussionerna om expropriering av land, långsammare ekonomisk tillväxt och utbredd korruption. Vissa menar till och med att den sydafrikanska (läs svarta) aggressiviteten är det som kommer dra ner Sydafrika i en auktoritär avgrund. Men så enkelt är det inte. Människor kommer inte titta på medan ett auktoritärt styre utvecklas. Såväl medierna som folket är fria och inte rädda för att kritisera ledningen. Den senaste tidens protester mot Zuma, såväl inom som utanför ANC, är ett tecken på en hälsosam, aktiv demokrati. En demokrati som inte kommer låta sig krossas.

Därmed tackar jag för mig och för en fantastisk praktik. Så med hopp om en bättre framtid och en gränslös solidaritet – AMANDLA! AWETHU!

Gustav

 

Vadå omvänd rasism?

Innan min resa hit till Kapstaden var jag orolig över tre saker, dels att min hudfärg skulle ge mig tydliga privilegier samt att lokalbefolkningen skulle ha förutfattade meningar kring min personlighet på grund av min hudfärg, men också över tanken om att jag skulle vara medveten om den omvända rasismen.

Min oro har besvarats, dock med oförväntade svar. Jag har insett att tonen på ens hudfärg är avgörande för hur relevant du är för samhället, men jag har också insett att mycket av förtrycket grundar sig i det ekonomiska välståndet som varje individ erhåller. Däremot är det svårt att avgöra vilka av dessa som är den verkliga orsaken till problemet eftersom jag kantas med argumentet att oavsett hur rik du må vara, så är det ändå den vita som vinner på sättet de institutionella strukturerna är uppbyggda på, trots att det på senare tid har införts kvotsystem

Utbildningen här är beviset på att landet har en lång väg att gå. Undervisningsspråket oavsett nivå, är engelska. Andraspråket du lär dig i skolan är afrikaans. I Sydafrika pratar 22,7 procent av befolkningen zulu och 16 procent xhosa, tillsammans blir det 38,7 procent, eller cirka 21,3 miljoner människor. Antalet människor som behärskar engelska är cirka 5,3 miljoner människor, alltså en fjärdedel av föregående siffra, ändå är det engelskan som används i skolan och i institutioner. I landet bor cirka 55 miljoner människor varav 55,4 procent pratar antingen xhosa, zulu eller sotho, ändå är det afrikaans, ett språk som 13.5 procent av befolkningen behärskar, man lär sig i skolan som andraspråk.

Avgifterna för utbildning är otroligt höga vilket gör att enbart välbärgade familjer kan skicka sina barn till universitetet och gymnasiet. Majoriteten av de som är välbärgade är vita, med det sagt betyder det inte att det inte finns svarta som är ekonomiskt oberoende, det jag vill poängtera är segregationen och hudfärgens roll i ett neoliberalt klassamhälle. Därför undrar jag, vilket folkgrupp

Under apartheid ockuperade vita människor svartas områden. De tog allt av värde, mark och hus. Svarta förflyttades till områden längre ifrån stan. Man förbjöd hög-utbildning, vilket gjorde att apartheidregimen kunde ha kontroll över de svarta människorna, inte nog med det, så rankade man en människas värde utifrån hudton. Ju ljusare desto bättre. Detta har i sin tur med åren efter att demokratin infördes skapat en underklass. En svart underklass som under apartheidregimen inte hade basala rättigheter som till exempel utbildning. Pengar och utbildning har blivit privilegier som applicerats hos den vita befolkningen.

I början av maj reste jag tillsammans med Saliem till Zimbabwe. Ett land med stora utmaningar och svajande demokrati, men samtidigt ett land där människovärdet inte avgörs beroende på hudfärg. Det var nästan som en lättnad för mig, att inte behöva känna pressen i luften bland människorna av att försöka vara så vit som möjligt. Det känns som att prestigen ligger i hudfärgen, men jag tror att det är svårt för en vit som inte upplevt diskriminering att förstå vad det är jag pratar om. Jag har upptäckt att förståelse är avgörande för att problem ska uppmärksammas, men eftersom majoriteten av de vita i Sydafrika inte förstår hur det är att inte få bli undervisad i språket man talar hemma finns det en liten eller för hur det är att vara svart och prata till exempel xhosa i Kapstaden och gå i skolan i sitt hemland. Ignoransen är ett faktum, inte bara informellt utan också formellt. Hur som helst betyder det inte att bara för förståelsen att inte finns där, så ska man inte bry sig om att uppnå ett jämlikt samhälle. 

Jag önskar jag kunde ändra på strukturerna, ge ungdomar en rättvis utbildning och minska på klassklyftorna, men jag har inte den kapaciteten. Vad jag däremot kan göra är att upplysa om hur man kan gå till väga. Det kanske inte ändrar något nu, men det är viktigt för det långsiktiga målet, ett rättvist samhälle. Och finns det omvänd rasism? Allt flaggar för att den strukturella rasismen är till den vitas fördel, därför har jag svårt för att förstå hur rasismen på individuell nivå kan få så mycket uppmärksamhet.

/Tajma