En splittrad rörelse

2:a april 2011. Albaniens motsvarighet till SVT debatt har tema Pride-festival – tillåtas eller ej. Förslaget om att arrangera Albaniens första Pride-parad möter hårt motstånd från högt uppsatta politiker religiösa ledare. Men ingen är lika hård som Murat Basha, politiker i Legalitet, som säger att ”om min son var bög skulle jag skjuta honom i huvudet”.

Att ett uttalande som det nyss nämnda, av en folkvald politiker på bästa sändningstid, kan passera säger allt om Albaniens ålderdomliga syn på sexualitet vid den här tiden. Även om enbart det faktum att en Pride-festivals vara eller icke vara behöver diskuteras år 2011 givetvis hade varit nog för att bevisa detta. Som jämförelse hade Stockholms Pride-parad samma år 50 000 deltagare och tiofalt fler åskådare.

Det skulle dock visa sig att uttalandet fick en motreaktion. Folk insåg att det nu gått för långt. Istället för att bli det avskräckande exempel som var Beshas intention tändes en gnista. Senare samma år anordnades därför trots allt den första Pride-paraden – en cykelparad med tio deltagare vaktade av ett hundratal poliser. Aktivisterna mötte starkt motstånd från omgivningen i form av kraftiga motdemonstrationer, innefattande bland annat en rökbomb. Men paraden genomfördes och ut kom en starkare HBTQ-rörelse.

I lördags deltog jag i årets parad och förhållandena var nu omvända – tio poliser och upp emot 200 deltagare gick och cyklade genom Tirana. Folk som passerades vinkade och såg glada ut och stämningen var allt annat än hotfull. Ett tecken på en otroligt snabb utveckling, både av rörelsen och av attityden hos Tiranas invånare. HBTQ-rörelsen har uppenbarligen slagit tillbaka!

Det finns dock ett stort hinder för rörelsen – den är splittrad. Jag fann mig ensam från kontoret att delta i årets Pride-parad. Nu kanske det inte är något anmärkningsvärt i sig. Men faktum är ett en av organisationerna här, Pink Embassy, uteslutande arbetar med HBTQ-frågor och samma vecka organiserade en ”Festival of Diversity” för att uppmärksamma ämnet. Jag såg det därför som en självklarhet att de skulle delta i Pride. Dock visade det sig att de på grund av osämja med organisatörerna bojkottar den här paraden och istället anordnar en egen i september.

För mig är det här väldigt sorgligt. I ett land där situationen för HBTQ+-personer är minst sagt alarmerande, men där en äntligen kan skönja en ljusning, väljer de få aktivister som finns att låta personliga dispyter stå i vägen. Det här är ett problem jag ser ofta i Albanien, att personlig stolthet trumfar ideologisk kamp. Istället för att stå enade i kampen se vi därför en splittrad rörelse som snarare motverkar varandra än samarbetar. Det är knappast vad människorna som drabbas av samhällets uråldriga normer behöver!

Även om mycket här hänt senaste åren finns nämligen fortfarande enorma problem. Jag hörde senast i veckan några sociononstudenter berätta om hur deras klasskamrat ville ”tända eld på homosexuella”. Jag har träffat gymnasielärare som vägrat svara på en enkät om diskriminering av HBT-personer då ”vi inte har såna i den här skolan”. Jag hade även en filmvisning för unga Tiranabor av Nånting måste gå sönder (tips för den som inte sett!) där det visade sig att ingen (!) tidigare sett en film som porträtterar något annat än cis- och heteropersoner.

Det behövs med andra ord en stark rörelse. Och bevisligen finns en vilja och någon form av grund att stå på. Nu gäller det bara att aktivisterna kan svälja sin stolthet och börja samarbeta för ett högre syfte. Upp till kamp! Förena er! Håll ihop! Kallade det vad ni vill, men en enad rörelse kommer alltid vara en starkare rörelse!

Linus Lundby

Sexprat i Tirana

Över en kopp kaffe glider samtalet in på ett av mina favoritämnen – sexuella normer. Jag får äntligen chansen att fråga om alla de saker jag fått föraningar om under mina observationer i Tirana. Det visar sig att de stigman och normer som omger sex och faktiskt är ännu starkare än jag anat.

Jag har i mitt arbete som sexualupplysare pratat om normer kring sex och relationer med hundratals svenska ungdomar. Även där finns det starka föreställningar kring vad som är okej eller inte och det är ingen tvekan om att det sexuella handlingsutrymmet ser olika ut beroende på könstillhörighet. I Albanien är det dock än tydligare. Här räcker det inte med den så kallade slut-shaming kvinnor världen över får utstå om de har många sexpartners, som kvinna är det i princip helt oacceptabelt att approchera någon i sexuellt syfte. Du förväntas agera passivt objekt i väntan på uppvaktning och ditt enda tillgängliga vapen som sexuell varelse är således ditt utseende.

Mina vänner här vittnar därtill om den press de fortfarande utsätts för av familj och samhälle kring livsval. Även om en har tur att växa upp i en någorlunda progressiv familj finns det alltid andra personer i omgivningen – en moster, en farfar, en granne – som ser till att ens eventuellt normbrytande val ifrågasätts. Kvinnor förväntas kort sagt följa den utstakade vägen skola – giftermål – barn.  Det är även vanligt att bröder tar rollen som ”beskyddare” över sina systrar. Jag får berättat för mig om hur en tillfällig sexuell relation (heterosexuell sådan) kan leda till oönskat äktenskap då kvinnans bröder tvingar paret att gifta sig i syfte att rädda sin systers heder.

Till råga på allt är det i högsta grad tabubelagt prata om sex här i Albanien. Jag upplever det själv när en kollega under samma kaffestund snabbt hyschar oss eftersom det inte är ”appropriate” att prata om sex bland folk. En syn som inte direkt gör det lättare att bryta dessa normer. Han, som representerar den konventionellt traditionella synen på sex, berättar vidare att han tycker att sex, och till och med att bo tillsammans, innan äktenskap är fel.

Det är ingen tvekan om att det finns otroligt mycket att jobba på vad gäller sex och könsroller här i Albanien, och då har vi inte ens gått in på de personer som faller utanför cis- och heteronormen. För mig är ett givet första steg information och utbildning. Vad gäller sexualupplysning i skolan är den i Sverige minst sagt bristfällig, här knappt existerande. När ett begrepp som feminist dessutom oftast förknippas med en ”womanizer” är det lätt att förstå att Albanien har en lång väg att vandra. Sexual and Reproductive Health and Rights (SRHR) är en del av FN:s mänskliga rättigheter som ofta glöms bort och därför i alla delar av världen behöver erkännas och diskuteras. Vi måste våga prata sex, för allas skull!

Sex, samlevnad och ett internationellt perspektiv

I Sverige har sex och samlevnadsundervisning varit obligatoriskt ämne i skolan sedan 1955. Skolverket har i sitt arkiv en publikation från 1956, utgiven av Kungliga Skolöverstyrelsen som heter ”handledning i sexualundervisning”. Den är oerhört normerande (nej inte på ett bra sätt) och utöver att vara fylld med tämligen märkliga formuleringar (typiska för den tid de skrevs i, t.ex. att utmåla homosexuella som sjuka brottslingar) beordras lärare att anmäla elever till skolläkaren om det finns ”konstaterade fall av homosexualitet” hos en elev. Handledningen tar också upp könssjukdomar och hur läraren bäst ska hantera upplysning kring dessa:

I avsikt att vid sexualundervisningen skona ungdomen från skrämmande moment bör särskild varsamhet iakttagas beträffande framställningen av könssjukdomarna. Skildringen härav måste läggas summariskt, främst med betonande av nödvändigheten av en sådan livsföring, som utesluter möjligheten av dylika sjukdomsfall.

Notera att det då ansågs som att närvaron av en viss livsstil som var nyckeln, inte en viss gummi-produkt. Det bör tilläggas – för förståelsen – att kondomautomater blev lagligt i Sverige först 1959. När denna handledning skrevs var kondomer alltså fortfarande ett stort tabu. Under 1970-talet blev det helt fritt att upplysa om kondomer och sprida information om dem. P-pillret började användas på bred front i samma veva.

Att få förståelse för hur det en gång var i Sverige gör att förståelsen för andra länders utveckling ökar. Årtionden av kamp från organisationer som ex. RFSU, politiska reformer och allmän opinionsbildning har tagit oss till gratis kondomer och subventionerade p-piller (men ännu inte gratis mensskydd!), en öppnare skola och fri abort. Det är såklart inte alla länder som har haft möjlighet att genomföra denna resa – som för oss i Sverige pågått i över 60 år. Från homofobiska handledningar till en läroplan som kräver att skolan ska jobba med alla människors lika värde. Förändring tar tid och i olika delar av världen har arbetet kommit olika långt.

Jag samtalade med en person i Kosovo om reproduktiv hälsa och hur sex och samlevnadsundervisningen fungerade i skolan. Landet har sex och samlevnad som ett ämne i skolan – i biologin. ”Superbra, ju!” utbrast jag entusiastiskt. ”Ja, jo, det hade det ju varit men många lärare hoppar över kapitlet. Jag tror det beror på att de helt enkelt inte vet hur de ska undervisa om ämnet, eftersom mycket är präglat av tabun.”

Det är naivt att tro att vägen till öppenhet och kunskap är kort och smidig. Den slutar aldrig heller, för öppenhet och kunskap vilar på samma princip som demokratin, det kan liksom inte bli för mycket. Människor kan inte ha för mycket kunskap om sexuellt överförbara sjukdomar, det kan inte finnas för mycket frihet när det gäller rätten att bestämma över sin egen kropp, och det kan inte finnas för mycket information kring människans reproduktiva hälsa. Vi inser vikten av samtal och dialog när tio flickor i övre tonåren på en teater tystnade abrupt när jag pekade på en plansch för en föreställning som verkade handla om just sexuell upplysning. Texten var dock en mix mellan albanska och engelska så jag frågade min kollega om ”vagina” i texten hade samma betydelse som på engelska, samt om pjäsen handlade om kroppen. Jadå, svarade han, så var fallet. Tjejerna stirrade storögt på oss båda och hade ett ansiktsuttryck som sa att de inte riktigt visste vad de skulle tro.

Det är av yttersta vikt att fortsätta arbetet för tolerans, förståelse och öppenhet precis överallt. Oavsett om det är i Sverige eller i Kosovo. För det finns mycket att göra precis överallt.