Skolgång för alla?

Romer är en väldigt utsatt grupp i Albanien som på så många andra håll i Europa. De lider av fattigdom, utanförskap och diskriminering sedan många århundraden. Ett av de största hindren mot en förbättring av situationen är att romska barn hamnar utanför utbildningssystemet. Detta är något som projektet ”Every Roma Child in Kindergarten” har som mission att lösa.

Den senaste tiden har det stiftats bra, genomtänkta lagar för att skydda den romska minoriteten. Romska barn har, precis som alla andra, rätt till utbildning och får därtill vissa kostnader för denna subventionerad. Problemet är lagens praktiska genomslag, att mellan hemmet och skolbänken finns ett virrvarr av röd tejp som familjerna inte vet hur de ska klippa.

Det funkar nämligen som så att föräldrarna själva måste sköta all byråkrati kring skolgången, vilket här innebär besök på ett flertal registreringskontor med tillhörande blanketter att fylla i och hålla koll på. Inte alltid en lätt uppgift för en outbildad ung förälder utan någon tilltro till myndigheter. Vad min organisation, Children’s Humans Rights Center of Albania (CRCA), gör genom det här projektet är därför att åka ut och praktiskt hjälpa barnen med denna registrering och se till att de kommer till skolan eller förskolan.

Jag följde med dem en dag till en av Tiranas förorter och en sliten lägenhet där två familjer trängdes tillsammans. De hade nyligen flyttat till Tirana från en fattig landsbygd för att söka lyckan i huvudstaden. I området hade mina kollegor tidigare byggt upp kontakter med skolor och socialkontor samt hjälpt barnen i de första stegen i registreringen.  Den här dagen var det så dags för det sista steget, den så speciella första skoldagen!

Det finns något väldigt fint med den här typen av arbete, i vetskapen att när en går hem för dagen har fem bar, som annars skulle ha minimala framtidsutsikter, nu börjat i skolan. Jag fick se de överlyckliga bröderna Betlehem och Jacob, stolt poserande i nya jackor, dansa in i klassrummet, exalterade över detta nya äventyr. Eller det andra brödraparet desperat hållandes om varandra som för att försöka fly omvärldens blickar i denna nya, skrämmande, arena som klassrummet visade sig vara. Och så Eduardo. Omedveten om att hans mamma dog i barnsäng för en månad sedan och med en pappa som dricker för mycket. Bärandes på ett enormt närhetsbehov, grundat i vad jag gissar är avsaknad av kärlek och trygghet, kastar han sig plötsligt i min, en okänd utlännings, famn när skolregistreringen är klar.

Att dessa fem barn får gå i skolan är givetvis ovärderligt. Deras framtid är fortfarande långt ifrån säkrad men en skolgång är åtminstone ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis kan skolan ge dem det självförtroende och den framtidstro som behövs för att ta sig ur den hopplösa position de befinner sig i. Något som till synes helt saknas hos föräldrarna.

Linus Lundby