Drömmen om utlandet

En känsla som är svår att komma ifrån här i Tirana är den av uppgivenhet och frustration. Nästan alla unga jag möter uttrycker någon form av missnöje över sin nuvarande situation. Faktum är att studier visar att två av tre albanska ungdomar drömmer om att fly landet och starta ett nytt liv utomlands.

Under mina samtal med unga slås jag ofta av hur otroligt låg framtidstro de har. Nästan ingen är nöjd med rådande livssituation och de har ofta svårt att föreställa sig hur den ska kunna bli bättre om de stannar i Albanien. Istället pratar de drömmande om ”utlandet” som en magisk plats där alla blir rika och lyckliga. Viktigt att poängtera här är att de jag träffat knappast är de mest utsatta, tvärtom är många både välutbildade och heltidsarbetande. Inte alls de ”offer” en kan förvänta sig ska nära dessa drömmar.

Jag kan förstå deras frustration. Att med en masterexamen i ryggen ha en heltidslön som inte på långa vägar räcker för att försörja sig är givetvis en källa till missnöje. För att inte tala om att många inte ens har ett jobb, ungdomsarbetslösheten är skyhög.

Att jag frivilligt väljer att komma hit och arbeta har de flesta svårt att förstå. Första reaktionen är ofta lätt panikartad – ”vadå finns det inga jobb i Sverige?”. För en sekund ser de allt hopp om en lycklig framtid rinna dem ur händerna, inte ens i våra drömmars land finns det jobb för oss. När de inser att så inte är fallet, utan att jag frivilligt valt att komma till deras land, förbyts deras ansiktsuttryck till ett ifrågasättande av min mentala hälsa.

Förutom att vara en källa till stor oro och frustration hos en hel generation unga får det här naturligtvis även konsekvenser för samhället i stort. Som så många andra länder i samma situation är brain drain ett stort problem i Albanien. Till exempel beräknas mer än 50 procent av Albaniens forskare, föreläsare och andra intellektuella ha lämnat landet sedan 1990. Det leder även till ett lågt politiskt deltagande och intresse då folk varken litar på politiken eller bryr sig om dess utfall då de inte planerar för ett framtida liv i landet.

Hur ska situationen lösas då? Det finns naturligtvis ingen quick fix på ett problem som är så djupt rotat i folks medvetande. För det första krävs politiska reformer som hjälper unga och ser till att landet tar till vara på deras talang. Höjda löner, fler bostäder och en mer rörlig arbetsmarknad är några sådana saker. Dock anser jag att det är minst lika viktigt att försöka få Albaniens unga att tro på framtiden.

Med tanke på sin utgångsposition har Albanien haft en fantastisk socioekonomisk utveckling de senaste 20 åren. Albaner är väldigt bra på att poängtera detta, att läget är bättre nu än tidigare, men när det kommer till framtiden stirrar de sig blinda på jämförelser med andra länder och läget idag. Det är som att de tror att utvecklingen plötsligt ska stanna av, att de om 10 år inte alls kommer att titta tillbaka på 2016 och konstatera att mycket har blivit bättre, på samma sätt som de idag tittar tillbaka på 2006. Kanske krävs även en nedvärdering av situationen som hägrar utomlands, gräset är inte nödvändigtvis grönare där.
12376623_10154084912942264_732464956240700751_n

Jag håller på och startar upp en form av workshop där unga engagerade människor ska mötas och diskutera hur ungdomsorganiseringen kan utvecklas. Något som jag tror är av yttersta vikt för att komma tillrätta med många av de problem ungdomar möter idag.

Linus Lundby

Skräpets logik

I början tänkte jag inte på att det faktiskt finns ett mönster i hur människor slänger skräp och sopor. Jag tänkte inte heller på att mönstret faktiskt är globalt, att det går att se över hela världen. Ju mer jag rör mig i Pristina, ju mer jag reser runt i Kosovo, desto tydligare blir det att nedskräpningen följer detta globala mönster. Jag heter Tove och gör min praktik i Kosovos huvudstad Pristina. Jag arbetar med frågor som rör genus och jämställdhet på organisationen Peer Educators Network.

Jag har spenderat lite över tre veckor i Kosovo och rest genom landet med både bil och buss, och jag ser ett mönster gällande soporna. Ju fattigare områden, desto mer sopor. Stadskärnan i Pristina hålls efter och papperskorgar och soptunnor finns. På landsbygden är fallet ett annat. Där finns det liten eller ingen möjlighet för människor att slänga sina sopor i kärl. Istället hamnar soporna i vattendrag,  högar på marken eller ligger slängda längs vägarna. Det är också tydligt att inne i Pristina finns det fler möjligheter att slänga soporna i kärl i de rikare delarna, medan i de mindre rika delarna duggar petflaskor, plastpåsar och soppåsar tätt.

Jag frågade en gång kvinna som hjälpte mig hitta hem (jag kan ha råkat gå vilse), vad hon tyckte borde göras för att skapa en bättre sophantering i Kosovo. Hon tryckte på tillgängligheten, att se till att människor ges möjlighet att slänga sopor. Det handlar ofta inte om ovilja eller oförmåga hos människor när skräp hamnar i naturen, menade hon. Det handlar om att incitament måste skapas för att ge människor möjlighet till en bättre vardag. Jag instämde helt och fullt.

SOPOR LANDSBYGD

Det handlar för mig också om internationella arrangemang. Rika länder måste ta sitt ansvar och se till att hjälpa länder som inte har lika stora ekonomiska medel att stå på sina egna, gröna ben. Solidariteten stannar inte vid gränsen mellan stadskärnan och landsbygden, eller mellan länder. Den stannar inte heller mellan kontinenter. Den finns överallt där det finns människor som är villiga att upprätthålla solidariska grundprinciper och solidariskt tankegods. Det är extra viktigt att minnas detta när den 28:e februari 2016 har passerat, dagen då det var exakt 30 år sedan Olof Palme mördades, därför känns det lämpligt att avsluta med hans ord:

Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det.

Tove Jansson

Kosovoparadoxen – självständighet utan rörelsefrihet

Den 17 februari 2016 firades Kosovos åttonde självständighetsdag, som också är Kosovos nationaldag. Men samtidigt med firandet hölls stora protester, en påminnelse om de många problem som det unga landet brottas med.

År 2008 förklarade sig Kosovo självständigt från Serbien, och 108 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Kosovo som stat. Självständighetsdagen är en stor dag i Kosovo, i år beskriven av president Atifete Jahjaga som ”den viktigaste dagen hittills i Kosovos unga historia”. Men samtidigt med firandet hölls stora protester i huvudstaden Pristina.

För mig som Europavetare är det extra intressant att placera Kosovo i ett europeiskt sammanhang. Eftersom EU, som ofta ses som synonymt med begreppet Europa, har kringgått stora delar av Västra Balkan så har bland annat Kosovo hamnat i Europas marginal. Geografiskt befinner sig Kosovo närmare Centraleuropa än vad EU-medlemmen Grekland exempelvis gör. Västra Balkans förpassande som ett problemområde har inte rimmat med ”den europeiska gemenskapen”. På så vis har Västra Balkan marginaliserats till en samling post-krigsländer under en uppbyggnad som drivs av alla och ingen, med en högst oklar plan om framtiden. Under min vistelse här i Balkan ser jag fram emot att ytterligare diskutera Kosovos roll i Europa.

Varje dag lider befolkningen i Kosovo av den isoleringen det innebär att inte vara en internationellt erkänd stat. Kosovo finns exempelvis inte representerat i internationella arenor som Förenta Nationerna eller i statistiska databaser för att kunna jämföra sig och utvärderas i förhållande till andra stater. När jag vid ett tillfälle skulle fylla i vilket land jag skulle resa till så fanns exempelvis inte Kosovo som alternativ. Alla dessa institutionella hinder försvårar vardagen för medborgare i Kosovo. Samtidigt som Kosovos omtvistade status som stat komplicerar export och import av varor så kvarstår den viktigaste friheten: friheten för människor att röra sig.

Av rädsla för att tappa den kompetens som finns i staten är det en omfattande process för kosovanska medborgare att söka sig utanför Kosovos gränser. Jag, som har haft turen att födas med ett av världens mest kraftfulla pass, ser inte en weekend i Paris som svår att genomföra. Verkligheten för en annan 22-åring, född och bosatt i Kosovo, består av svårare hinder än att inte kunna resa med sitt nationella körkort.

För att resa till Paris som kosovansk medborgare behöver du skaffa ett tillfälligt Visa och, bland annat, bifoga ditt släktträd och samtliga data från ditt bankkonto det senaste halvåret. När en vän här i Kosovo berättade om dessa krav för att åka till en europeisk huvudstad i några dagar sattes saker i perspektiv för mig. Inte för att jag brukar resa speciellt ofta, snarare tvärt om. Jag blev påmind om mina möjligheter när jag blev medveten om en annans omöjligheter.

Kosovo klassas som Europas fattigaste land med en extremt hög ungdomsarbetslöshet, vilket gör att många kosovanska ungdomar söker sig utanför landets gränser för att skapa sig en framtid. Att stänga in den unga befolkningen kommer inte att göra den mer lojal till staten, snarare tvärt om.

Jag ställer mig därför frågan: hur ska statens självständighet kunna gro när den skapas på en mark som inte vattnas?

DSC_0243

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tecken på de kommande protesterna hade synts på Pristinas huvudgata flera dagar tidigare. Mitt i gatan hade någon målat fotsteg som med jämna mellanrum stannade upp vid det skrivna ordet PROTESTO. Det hela drivs av oppositionen i Kosovo som vill få medborgarna att aktivt uttrycka sitt missnöje med orättvisor i rättsväsendet, svikna vallöften, och framför allt: ställa sig kritiska till fredsavtalet med Serbien som EU försöker driva igenom.