Skräpets logik

I början tänkte jag inte på att det faktiskt finns ett mönster i hur människor slänger skräp och sopor. Jag tänkte inte heller på att mönstret faktiskt är globalt, att det går att se över hela världen. Ju mer jag rör mig i Pristina, ju mer jag reser runt i Kosovo, desto tydligare blir det att nedskräpningen följer detta globala mönster. Jag heter Tove och gör min praktik i Kosovos huvudstad Pristina. Jag arbetar med frågor som rör genus och jämställdhet på organisationen Peer Educators Network.

Jag har spenderat lite över tre veckor i Kosovo och rest genom landet med både bil och buss, och jag ser ett mönster gällande soporna. Ju fattigare områden, desto mer sopor. Stadskärnan i Pristina hålls efter och papperskorgar och soptunnor finns. På landsbygden är fallet ett annat. Där finns det liten eller ingen möjlighet för människor att slänga sina sopor i kärl. Istället hamnar soporna i vattendrag,  högar på marken eller ligger slängda längs vägarna. Det är också tydligt att inne i Pristina finns det fler möjligheter att slänga soporna i kärl i de rikare delarna, medan i de mindre rika delarna duggar petflaskor, plastpåsar och soppåsar tätt.

Jag frågade en gång kvinna som hjälpte mig hitta hem (jag kan ha råkat gå vilse), vad hon tyckte borde göras för att skapa en bättre sophantering i Kosovo. Hon tryckte på tillgängligheten, att se till att människor ges möjlighet att slänga sopor. Det handlar ofta inte om ovilja eller oförmåga hos människor när skräp hamnar i naturen, menade hon. Det handlar om att incitament måste skapas för att ge människor möjlighet till en bättre vardag. Jag instämde helt och fullt.

SOPOR LANDSBYGD

Det handlar för mig också om internationella arrangemang. Rika länder måste ta sitt ansvar och se till att hjälpa länder som inte har lika stora ekonomiska medel att stå på sina egna, gröna ben. Solidariteten stannar inte vid gränsen mellan stadskärnan och landsbygden, eller mellan länder. Den stannar inte heller mellan kontinenter. Den finns överallt där det finns människor som är villiga att upprätthålla solidariska grundprinciper och solidariskt tankegods. Det är extra viktigt att minnas detta när den 28:e februari 2016 har passerat, dagen då det var exakt 30 år sedan Olof Palme mördades, därför känns det lämpligt att avsluta med hans ord:

Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det.

Tove Jansson

Statusjakt i Albanien

Ärade läsare!

Jag heter Linus och befinner mig i Tirana, Albanien. Den här veckan har jag hand om bloggen och idag tänkte jag skriva om en av de första saker jag reflekterade över här – status.

Vi tar avstamp i min kollegas berättelse om en kvinna. Hon kom en dag till baren han driver, väldigt flott klädd och strödde pengar om kring sig på ett sätt som gjorde honom säker på att här ha fångat en äkta kassako. Några dagar senare tog hon med sig sina döttrar, båda lika elegant klädda och uppvisande minst lika aristokratiska beteenden. Kvinnan blev sedermera hans vän och en tid senare, en dag när hon såg nedstämd ut, frågade han om allt var okej.

Svaret var häpnadsväckande. Det visade sig att hon hade slut på pengar och inte visste hur hon skulle ha råd med mat för resten av månaden. Hur hyran till hennes lägenhet, en etta som hon delade med sina tre döttrar, skulle betalas var likaledes oklart. Fasaden hade fallit. I sin strävan efter att framstå som lyckad (läs rik) hade kvinnan lagt alla sina pengar på dyra kläder och barbesök. Detta till förmån för allt det Maslow skulle kalla basalare behov.

Berättelsen ovan visar hur viktig status är i det albanska samhället. Nu är ju detta knappast världsunikt, ett statusfritt samhälle känns väl idag minst sagt som en utopi. Dock får jag känslan av att det är extra närvarande här, något jag misstänker går att spåra till landets historia med auktoritärt kommunistiskt styre. Att efter 46 år av minutiös likabehandling (med undantag för partimedlemmar såklart) matas med den västerländska vurmen för framgång och social status får givetvis effekter på hur en värderar dessa saker.

Jag ser det även här på kontoret, bland medvetna människor som jobbar med sociala frågor och politik. Ta de två socialarbetarna som när de åker ut till de mest utsatta grupperna i Tiranas utkanter inte för en sekund funderar på lämna väskan med det överdimensionerade emblemet från ett av de stora modehusen hemma, dra fram tröjan över den flashiga klockan eller minimera lekandet med en sprillans ny Iphone. Eller kvinnan som i mötet med skolelever ser ut som hämtad ur ett italienskt modemagasin och aldrig äter middag eftersom ”den sätter sig på magen”. Inte ens i dessa möten går det alltså att bortse från effekten av statussökande.

Nu vill jag inte raljera alltför mycket och hävda att det här är helt och hållet kapitalismens fel, men visst har den ett, eller flera, fingrar med i spelet. Det är inte första gången ett land öppnas upp och folk få berättat för sig vad de saknar och vad de bör stäva efter.

Självklart är det jättebra att folk får fler valmöjligheter men när dyra cocktails värderas högre än mat till barnen och folk behandlas uppenbart olika utifrån sin upplevda status är det något som inte står rätt till. Om det var något som inte behövde importeras när landet öppnades för omvärlden så var det, i alla fall i mina ögon, inte detta.

Nog om status, nästa inlägg kommer antingen att behandla romers situation eller HBTQ-frågor, håll till godo!

P.S. tillsammans med förra veckans bloggare Anna gör jag också den, om jag får säga det själv, eminenta balkanpodden, missa inte!

Foto 2016-02-23 11 12 44

För vissa människor är statustänk dock inte aktuellt. Den här familjens hus har rivits för att ge plats åt en ny motorväg. Nu bor de i ett skjul på samma mark. Inom en snar framtid kommer de behöva flytta igen när arbetet med vägen går vidare. Vart är oklart.