Kosovoparadoxen – självständighet utan rörelsefrihet

Den 17 februari 2016 firades Kosovos åttonde självständighetsdag, som också är Kosovos nationaldag. Men samtidigt med firandet hölls stora protester, en påminnelse om de många problem som det unga landet brottas med.

År 2008 förklarade sig Kosovo självständigt från Serbien, och 108 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Kosovo som stat. Självständighetsdagen är en stor dag i Kosovo, i år beskriven av president Atifete Jahjaga som ”den viktigaste dagen hittills i Kosovos unga historia”. Men samtidigt med firandet hölls stora protester i huvudstaden Pristina.

För mig som Europavetare är det extra intressant att placera Kosovo i ett europeiskt sammanhang. Eftersom EU, som ofta ses som synonymt med begreppet Europa, har kringgått stora delar av Västra Balkan så har bland annat Kosovo hamnat i Europas marginal. Geografiskt befinner sig Kosovo närmare Centraleuropa än vad EU-medlemmen Grekland exempelvis gör. Västra Balkans förpassande som ett problemområde har inte rimmat med ”den europeiska gemenskapen”. På så vis har Västra Balkan marginaliserats till en samling post-krigsländer under en uppbyggnad som drivs av alla och ingen, med en högst oklar plan om framtiden. Under min vistelse här i Balkan ser jag fram emot att ytterligare diskutera Kosovos roll i Europa.

Varje dag lider befolkningen i Kosovo av den isoleringen det innebär att inte vara en internationellt erkänd stat. Kosovo finns exempelvis inte representerat i internationella arenor som Förenta Nationerna eller i statistiska databaser för att kunna jämföra sig och utvärderas i förhållande till andra stater. När jag vid ett tillfälle skulle fylla i vilket land jag skulle resa till så fanns exempelvis inte Kosovo som alternativ. Alla dessa institutionella hinder försvårar vardagen för medborgare i Kosovo. Samtidigt som Kosovos omtvistade status som stat komplicerar export och import av varor så kvarstår den viktigaste friheten: friheten för människor att röra sig.

Av rädsla för att tappa den kompetens som finns i staten är det en omfattande process för kosovanska medborgare att söka sig utanför Kosovos gränser. Jag, som har haft turen att födas med ett av världens mest kraftfulla pass, ser inte en weekend i Paris som svår att genomföra. Verkligheten för en annan 22-åring, född och bosatt i Kosovo, består av svårare hinder än att inte kunna resa med sitt nationella körkort.

För att resa till Paris som kosovansk medborgare behöver du skaffa ett tillfälligt Visa och, bland annat, bifoga ditt släktträd och samtliga data från ditt bankkonto det senaste halvåret. När en vän här i Kosovo berättade om dessa krav för att åka till en europeisk huvudstad i några dagar sattes saker i perspektiv för mig. Inte för att jag brukar resa speciellt ofta, snarare tvärt om. Jag blev påmind om mina möjligheter när jag blev medveten om en annans omöjligheter.

Kosovo klassas som Europas fattigaste land med en extremt hög ungdomsarbetslöshet, vilket gör att många kosovanska ungdomar söker sig utanför landets gränser för att skapa sig en framtid. Att stänga in den unga befolkningen kommer inte att göra den mer lojal till staten, snarare tvärt om.

Jag ställer mig därför frågan: hur ska statens självständighet kunna gro när den skapas på en mark som inte vattnas?

DSC_0243

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tecken på de kommande protesterna hade synts på Pristinas huvudgata flera dagar tidigare. Mitt i gatan hade någon målat fotsteg som med jämna mellanrum stannade upp vid det skrivna ordet PROTESTO. Det hela drivs av oppositionen i Kosovo som vill få medborgarna att aktivt uttrycka sitt missnöje med orättvisor i rättsväsendet, svikna vallöften, och framför allt: ställa sig kritiska till fredsavtalet med Serbien som EU försöker driva igenom.

Anna: intro

Kära läsare!

Mitt namn är Anna och jag ska praktisera på teaterorganisationen Qendra Multimedia här i Prishtina, Kosovo. Har ni lyssnat på Balkanpodden så har ni hört hur jag pratar också, och kanske vet lite mer om mig. Jag studerar i Göteborg sedan tre år tillbaka på min fil. kand. i Europavetenskap, med inriktning statsvetenskap. Jag är särskilt intresserad av postkommunistiska stater och hur public service media bedrivs, finansieras och påverkar/skapar/påverkas av ett samhälle. Eftersom Kosovo är en stat under utveckling så är jag otroligt stolt över att vara just här, just nu! Jag är born and raised i Sundsvall där teaterorganisationen Kvartersteatern har gjort teater till en stor och viktig del av mitt liv, tack vara mitt deltagande i studiecirklar med improvisation under hela min uppväxt. Jag anser att teater är ett av de bästa verktygen för att utvecklas som människa, då det skapar nyfikenhet och rum för kreativitet.

Det är alltså jag som kommer att starta denna serie av uppdatering som Palmecentrets fyra utsända praktikanter kommer att driva, en vecka i taget där en och samma praktikant kör blogg och Instagram parallellt. Den här inledande veckan kommer ni att få följa med mig i Qendra Multimedias dagliga arbete i att skapa förståelse och föra samman människor med teater som demokratiskt verktyg! Då jag själv har bakgrund i teater känns det extra spännande att få spendera praktiken på en teaterorganisation med så fina människor. Frågor jag har: Vad spelar teatern för roll i Kosovo? Kan teatern bidra till att minska spänningarna i samhället?

Plan för veckan: jag kommer jag att delta i en workshop med kosovanska ungdomar som förbereder sig inför ett teaterutbyte med schweiziska ungdomar (9-25 april i Schweiz). Den 17 februari (denna onsdag) så är det Kosovos självständighetsdag, som också är en röd dag här i Kosovo. Protester kommer att äga rum på Prishtinas huvudgata. Ytterligare rapportering följer!

(Kan off the record meddela att det är svensk sommar här. Ullkappan börjar redan kännas överflödig!)

Tack Olof Palme International Center (OPC) och Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) för att jag har fått möjligheten att praktisera i arbetarnas anda. Kul att ni läser! Vi höres.

Allt gött,

Anna

 

DSC_0193
Qendra Multimedia: kontoret.