Turbulens från en box

Turbulensen skapar en luftgrop och påminner mig om att vi är långt, långt ovanför marken. Jag har nyss avslutat min löjligt enkla nivå på Candy Crush när jag hör ungdomarna i teatergruppen skratta exalterat och applådera – äntligen är vi på väg att landa i Schweiz huvudstad Bern! Efter omfattande VISA-procedurer med målsmansunderskrifter och ambassadbesök är vi snart i Bern för att sätta upp pjäsen S’ka problem (svenska: inga problem).

Min tid i Kosovo på teaterorganisationen Qendra Multimedia har nu i dagarna nått halvtid. Sedan dag ett i Kosovo har jag deltagit i ett arbete med en teatergrupp för kosovanska ungdomar på Qendra Multimedia, som tillsammans med en schweizisk teatergrupp med ungdomar från Bern har satt ihop en pjäs på distans. Pjäsen handlar om balkankriget i slutet av 1990-talet och hur schweiziska barn sände boxar till kosovanska barn som befann sig mitt i brinnande krig. Boxarna innehöll saker som framkallade hopp hos de kosovanska barnen, utom krigets räckhåll att förstöra. Pärlor, godis, leksaker och mjukisdjur var prylar som kunde skapa denna verklighetsflykt.

På rasten mellan repetitionerna till S’ka problem finns det tid att andas ut. Ungdomarna sätter sig på gatan i en cirkel utanför teatern, som ligger i centrala Berns hippa kvarter. Solen skiner, det är april 2016 och om en vecka är det premiär. Premiärnerverna gör sig påminda genom nervösa tillsägelser och den obligatoriska separationsångesten från manuset…

Om tio minuter ska vi in igen och påminnas om krigsbarnens verklighet i Kosovo, där, i slutet av 1990-talet. Det känns långt borta. Det gör det ännu viktigare att åtminstone försöka förstå.

Turbulens under marken, i ett skyddsrum, i ett barns hjärta, från en box.

Anna Berglind, Bern.

DSC_0750.JPG

Repetitioner inför S’ka problem.

DSC_0775.JPG

Teaterungdomar utanför teatern i Bern                  

Drömmen om utlandet

En känsla som är svår att komma ifrån här i Tirana är den av uppgivenhet och frustration. Nästan alla unga jag möter uttrycker någon form av missnöje över sin nuvarande situation. Faktum är att studier visar att två av tre albanska ungdomar drömmer om att fly landet och starta ett nytt liv utomlands.

Under mina samtal med unga slås jag ofta av hur otroligt låg framtidstro de har. Nästan ingen är nöjd med rådande livssituation och de har ofta svårt att föreställa sig hur den ska kunna bli bättre om de stannar i Albanien. Istället pratar de drömmande om ”utlandet” som en magisk plats där alla blir rika och lyckliga. Viktigt att poängtera här är att de jag träffat knappast är de mest utsatta, tvärtom är många både välutbildade och heltidsarbetande. Inte alls de ”offer” en kan förvänta sig ska nära dessa drömmar.

Jag kan förstå deras frustration. Att med en masterexamen i ryggen ha en heltidslön som inte på långa vägar räcker för att försörja sig är givetvis en källa till missnöje. För att inte tala om att många inte ens har ett jobb, ungdomsarbetslösheten är skyhög.

Att jag frivilligt väljer att komma hit och arbeta har de flesta svårt att förstå. Första reaktionen är ofta lätt panikartad – ”vadå finns det inga jobb i Sverige?”. För en sekund ser de allt hopp om en lycklig framtid rinna dem ur händerna, inte ens i våra drömmars land finns det jobb för oss. När de inser att så inte är fallet, utan att jag frivilligt valt att komma till deras land, förbyts deras ansiktsuttryck till ett ifrågasättande av min mentala hälsa.

Förutom att vara en källa till stor oro och frustration hos en hel generation unga får det här naturligtvis även konsekvenser för samhället i stort. Som så många andra länder i samma situation är brain drain ett stort problem i Albanien. Till exempel beräknas mer än 50 procent av Albaniens forskare, föreläsare och andra intellektuella ha lämnat landet sedan 1990. Det leder även till ett lågt politiskt deltagande och intresse då folk varken litar på politiken eller bryr sig om dess utfall då de inte planerar för ett framtida liv i landet.

Hur ska situationen lösas då? Det finns naturligtvis ingen quick fix på ett problem som är så djupt rotat i folks medvetande. För det första krävs politiska reformer som hjälper unga och ser till att landet tar till vara på deras talang. Höjda löner, fler bostäder och en mer rörlig arbetsmarknad är några sådana saker. Dock anser jag att det är minst lika viktigt att försöka få Albaniens unga att tro på framtiden.

Med tanke på sin utgångsposition har Albanien haft en fantastisk socioekonomisk utveckling de senaste 20 åren. Albaner är väldigt bra på att poängtera detta, att läget är bättre nu än tidigare, men när det kommer till framtiden stirrar de sig blinda på jämförelser med andra länder och läget idag. Det är som att de tror att utvecklingen plötsligt ska stanna av, att de om 10 år inte alls kommer att titta tillbaka på 2016 och konstatera att mycket har blivit bättre, på samma sätt som de idag tittar tillbaka på 2006. Kanske krävs även en nedvärdering av situationen som hägrar utomlands, gräset är inte nödvändigtvis grönare där.
12376623_10154084912942264_732464956240700751_n

Jag håller på och startar upp en form av workshop där unga engagerade människor ska mötas och diskutera hur ungdomsorganiseringen kan utvecklas. Något som jag tror är av yttersta vikt för att komma tillrätta med många av de problem ungdomar möter idag.

Linus Lundby

Mot rökningen och vidare

Jag tittade ut över nattklubben jag kommit in gratis på, eftersom kvinnor gick in gratis. Vi delade dock upp entréavgiften solidariskt mellan oss. Ingen mannamån, lika för alla var kvällens motto. Efter att jag gått flera brandsäkerhetsutbildningar via olika arbetsplatser noterade jag snabbt att det var väldigt mycket människor i lokalen, dåligt skyltade nödutgångar, alkoholen flödade och frånvaron av garderober resulterade i att ytterkläder hamnade på stolar, bord etc.

Vid ett bord stod jag och tittade ut över människorna som pratade och skrattade runt de små barborden som fanns utplacerade i hela lokalen (inget dansgolv i mitten alltså) när folk plötsligt började röka. Jag frågade en vän varför de trotsade rökförbudet och hon sa att efter klockan tolv får gästerna på nattklubbar röka inomhus. Rökningen är så accepterad och utbredd att den förekommer inomhus. På restauranger finns det speciella rum (ofta där fönstren är öppna) där människor röker. På vissa caféer och restauranger kan folk röka helt öppet trots att det strider helt emot gällande lagstiftning (och uppställda skyltar). Det finns fortfarande arbetsplatser, klädbutiker och caféer där folk röker helt öppet.

I april 2013 antogs en mycket restriktiv lag gällande rökning i Kosovo. Lagen har tagits fram med utgångspunkt i WHO:s ramverk för att kontrollera rökning. Det gäller bland annat 100 % rökfria inomhusmiljöer, arbetsplatser och kollektivtrafik. Förbud mot att använda ord som ”low” och ”light” i marknadsföringssyften för tobaksprodukter, samt varningstexter på båda sidor paketen. 45 minuters sändningstid i utbildningssyfte varje månad på statliga radio och TV kanaler.

Krafttagen behövs. Siffror från 2013 visar att nästan 50 % av alla tonåringar provat rökning innan de fyllt 18. Andelen kvinnor som röker är näst högst i hela världen med sina 44 %. Med den passiva rökningen som fortfarande existerar på olika ställen i samhället – trots förbud – kan vi konstatera att Kosovo har en lång väg att gå för att stävja rökningen i samhället. Kosovo har organisationer såsom UNICEF Innovations Lab som tar ställning för en rökfri miljö, och arbetar bl.a. för spridning av fakta kring rökande, samt många fler organisationer.

Förra året skrev Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister på DN debatt att ”Rökfria miljöer skyddar icke-rökare från att utsättas för passiv rökning. De rökfria miljöerna stöder samtidigt de som vill sluta röka, gör att färre cigaretter blir rökta och minskar risken för återfall hos dem som har slutat”. Vi får hoppas att både Kosovo och Sverige får fler rökfria miljöer i en snar framtid.

(Om bilden: Bild på mig – hållandes i en cigarett – i den del av en restaurang där det är socialt accepterat att röka)