Drömmen om utlandet

En känsla som är svår att komma ifrån här i Tirana är den av uppgivenhet och frustration. Nästan alla unga jag möter uttrycker någon form av missnöje över sin nuvarande situation. Faktum är att studier visar att två av tre albanska ungdomar drömmer om att fly landet och starta ett nytt liv utomlands.

Under mina samtal med unga slås jag ofta av hur otroligt låg framtidstro de har. Nästan ingen är nöjd med rådande livssituation och de har ofta svårt att föreställa sig hur den ska kunna bli bättre om de stannar i Albanien. Istället pratar de drömmande om ”utlandet” som en magisk plats där alla blir rika och lyckliga. Viktigt att poängtera här är att de jag träffat knappast är de mest utsatta, tvärtom är många både välutbildade och heltidsarbetande. Inte alls de ”offer” en kan förvänta sig ska nära dessa drömmar.

Jag kan förstå deras frustration. Att med en masterexamen i ryggen ha en heltidslön som inte på långa vägar räcker för att försörja sig är givetvis en källa till missnöje. För att inte tala om att många inte ens har ett jobb, ungdomsarbetslösheten är skyhög.

Att jag frivilligt väljer att komma hit och arbeta har de flesta svårt att förstå. Första reaktionen är ofta lätt panikartad – ”vadå finns det inga jobb i Sverige?”. För en sekund ser de allt hopp om en lycklig framtid rinna dem ur händerna, inte ens i våra drömmars land finns det jobb för oss. När de inser att så inte är fallet, utan att jag frivilligt valt att komma till deras land, förbyts deras ansiktsuttryck till ett ifrågasättande av min mentala hälsa.

Förutom att vara en källa till stor oro och frustration hos en hel generation unga får det här naturligtvis även konsekvenser för samhället i stort. Som så många andra länder i samma situation är brain drain ett stort problem i Albanien. Till exempel beräknas mer än 50 procent av Albaniens forskare, föreläsare och andra intellektuella ha lämnat landet sedan 1990. Det leder även till ett lågt politiskt deltagande och intresse då folk varken litar på politiken eller bryr sig om dess utfall då de inte planerar för ett framtida liv i landet.

Hur ska situationen lösas då? Det finns naturligtvis ingen quick fix på ett problem som är så djupt rotat i folks medvetande. För det första krävs politiska reformer som hjälper unga och ser till att landet tar till vara på deras talang. Höjda löner, fler bostäder och en mer rörlig arbetsmarknad är några sådana saker. Dock anser jag att det är minst lika viktigt att försöka få Albaniens unga att tro på framtiden.

Med tanke på sin utgångsposition har Albanien haft en fantastisk socioekonomisk utveckling de senaste 20 åren. Albaner är väldigt bra på att poängtera detta, att läget är bättre nu än tidigare, men när det kommer till framtiden stirrar de sig blinda på jämförelser med andra länder och läget idag. Det är som att de tror att utvecklingen plötsligt ska stanna av, att de om 10 år inte alls kommer att titta tillbaka på 2016 och konstatera att mycket har blivit bättre, på samma sätt som de idag tittar tillbaka på 2006. Kanske krävs även en nedvärdering av situationen som hägrar utomlands, gräset är inte nödvändigtvis grönare där.
12376623_10154084912942264_732464956240700751_n

Jag håller på och startar upp en form av workshop där unga engagerade människor ska mötas och diskutera hur ungdomsorganiseringen kan utvecklas. Något som jag tror är av yttersta vikt för att komma tillrätta med många av de problem ungdomar möter idag.

Linus Lundby

Skolgång för alla?

Romer är en väldigt utsatt grupp i Albanien som på så många andra håll i Europa. De lider av fattigdom, utanförskap och diskriminering sedan många århundraden. Ett av de största hindren mot en förbättring av situationen är att romska barn hamnar utanför utbildningssystemet. Detta är något som projektet ”Every Roma Child in Kindergarten” har som mission att lösa.

Den senaste tiden har det stiftats bra, genomtänkta lagar för att skydda den romska minoriteten. Romska barn har, precis som alla andra, rätt till utbildning och får därtill vissa kostnader för denna subventionerad. Problemet är lagens praktiska genomslag, att mellan hemmet och skolbänken finns ett virrvarr av röd tejp som familjerna inte vet hur de ska klippa.

Det funkar nämligen som så att föräldrarna själva måste sköta all byråkrati kring skolgången, vilket här innebär besök på ett flertal registreringskontor med tillhörande blanketter att fylla i och hålla koll på. Inte alltid en lätt uppgift för en outbildad ung förälder utan någon tilltro till myndigheter. Vad min organisation, Children’s Humans Rights Center of Albania (CRCA), gör genom det här projektet är därför att åka ut och praktiskt hjälpa barnen med denna registrering och se till att de kommer till skolan eller förskolan.

Jag följde med dem en dag till en av Tiranas förorter och en sliten lägenhet där två familjer trängdes tillsammans. De hade nyligen flyttat till Tirana från en fattig landsbygd för att söka lyckan i huvudstaden. I området hade mina kollegor tidigare byggt upp kontakter med skolor och socialkontor samt hjälpt barnen i de första stegen i registreringen.  Den här dagen var det så dags för det sista steget, den så speciella första skoldagen!

Det finns något väldigt fint med den här typen av arbete, i vetskapen att när en går hem för dagen har fem bar, som annars skulle ha minimala framtidsutsikter, nu börjat i skolan. Jag fick se de överlyckliga bröderna Betlehem och Jacob, stolt poserande i nya jackor, dansa in i klassrummet, exalterade över detta nya äventyr. Eller det andra brödraparet desperat hållandes om varandra som för att försöka fly omvärldens blickar i denna nya, skrämmande, arena som klassrummet visade sig vara. Och så Eduardo. Omedveten om att hans mamma dog i barnsäng för en månad sedan och med en pappa som dricker för mycket. Bärandes på ett enormt närhetsbehov, grundat i vad jag gissar är avsaknad av kärlek och trygghet, kastar han sig plötsligt i min, en okänd utlännings, famn när skolregistreringen är klar.

Att dessa fem barn får gå i skolan är givetvis ovärderligt. Deras framtid är fortfarande långt ifrån säkrad men en skolgång är åtminstone ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis kan skolan ge dem det självförtroende och den framtidstro som behövs för att ta sig ur den hopplösa position de befinner sig i. Något som till synes helt saknas hos föräldrarna.

Linus Lundby